Ett Folk med fr�jd i dag sin suck till tronen lyftar,
V�lsignar Sveriges Kung och v�rdar Landsens Far,
Det h�gsta �ro-m�l, dit svenska hjertat syftar,
I k�rlek till sitt v�l, sitt hufvud och f�rsvar.
Den kronan �dlast �r, den spiran dubbelt lyser,
Som k�rlek lyftat opp samt n�d och mildhet hyser.

Den Magt, som alt v�rt v�l lagt i ditt sk�te neder,
Han l�te af ditt lif v�r v�lg�ng lifvas opp,
Han l�te Agget ej i �ngla-glans och seder
Mer dansa blod-best�nkt kring Rikets gamla kropp.
Njut �ldrens l�ngsta m�l i s�llhet utan like
Till gl�dje, fr�jd och l�f f�r Sveriges Land och Rike!





V�r k�rlek faller neder
F�r dig, du dyra Landets Far,
Du Mensklighetens Heder,
Som kungligt hjerta har.
Du v�rt f�rsvar,
Glada dar
En och hvar
Af din milda spira tar.

Kung Adolph Fredrics lagar
Vi �lska, ty han har oss k�r.
V�lsigne dina dagar
Den Kungars Konung �r!
Sverige beg�r,
At du b�r
L�nge h�r
Hennes spira och besv�r.



L�t hjertat offer b�ra,
M�rk, Majest�tet h�r v�r r�st,
Och sjung Lovisas �ra,
Du fria, svenska br�st!
Kunglig och stor,
Sjelf du vet
Och du tror,
At du i v�rt hjerta bor.



Sveriges Prinsar och Prinsessor,
Himlen kr�ne edra hjessor
Med de lagrar dygden ger,
Med all frid och kunglig �ra!
Ljuflig b�rda, n�r vi b�ra
V�ra hj rtan fram till er.
Sk�nken eder oss tillbaka,
L�t ert Folk sin v�llust smaka,
Lefve, lefve, lefve Sverige uti er!

Tack, du D�d, som Lifvet skona!
K�rlek lyftar Sveriges krona
Med en gl�dje, dyr och stor.
Han ser Landets Mor och Fader,
Och hvar �rlig Svensk blir glader.
L�t oss sorla, sjunga chor!
Himlen Adolphs Hus vill fr�lsa;
Gamla Sverige f�r sin helsa.
Lefve, lefve, lefve! Sjungom nu i chor!






Milda Kung! Nu se vi nog,
Hur du glad din famn uppl�ter:
Himlen dig den Skatt ger �ter,
Som han ur ditt sk�te tog.
Han uppr�rt den varma floden
Till f�r�dling och behag;
D�rf�r �tertag Clenoden,
Dubbelt dyrbar denna dag!

Milda Drottning! Det �r din,
Men dock v�rdes du betrakta,
Hur v�rt trogna br�st s� sakta
Kallar honom �mt f�r sin.
Milda Prins, vi dig f�rbida;
Sig nu fr�jdar land och haf.
Helso-Guden vid din sida
Brutit d�dsens pilar af.



Svalla, v�gor, glimma, stjernor,
P� en afton dyr och stor!
Lustigt jag min julle ror;
Hej, hvad lampor och lanternor,
Klock-spel, skott och pukors larm!
Sk�l, Kamrat, drick sista t�ren,
H�ll �t venster, r�r p� �ren,
Gl�ds och svettas i din barm!

Du som jag blir varm och modig.
Sk�l f�r Sveriges Amiral!
�n hans flagg ej fl�ktar blodig,
�nnu st�r canonen sval.
Men mitt blod r�rs till hans �ra,
Hjertat brinner mer och mer.
H�ndren vilja honom b�ra,
�gat gr�ter, munnen ler.



R�ttnu tycks mitt lif sig slutar,
Mina �gon redan d�tt;
Blind och gammal, glad och tr�tt,
Jag mitt hvita hufvud lutar
F�r Prins Carl p� denna dag.
Hvad mitt sjuka �ga saknar,
I mitt friska hjerta vaknar.
Ack, hur lycklig �r ej jag!

Dyre Prins! Till�t mig b�ra
N�gra suckar till din h�jd.
Himlen g�re dig s� n�jd,
Som du v�rdig �r din �ra.
Hjertat denna handen f�r,
Handen hjertats tankar skrifver.
Ja, ju mer du lycklig blifver,
Mera lycklig jag ock d�r.






K�re Br�der,
Drickom Gustafs sk�l!
Hjertat bl�der
Vid det f�rem�l
Se regerings-roret
Vefvas in i floret,
Och p� Kungens hjerta sorgen r�r.
Adolph b�r ock s�rjas;
Men v�r s�llhet b�rjas:
Sk�l, gut�r!
Gustaf Wasa
S�g Tyrannen rasa,
Slet en blodig spira ur dess klor;
Och till Sveriges �ra
Samt v�r himla-l�ra
Gustaf Adolphs lager �nnu gror.
Himmel, vi dig bedje:
G�r du nu den Tredje
Lika stor!!!







B�st, Sverige, du din vanmagt r�ner
Och gr�ter vid v�rt tide-lopp,
S� komma Adolphs trenne S�ner
Och dig med t�rar muntra opp.
De gr�ta Kung och Far tillika;
De samla v�ra t�rar hop,
Med oss i svenska hjertat lika
Och lika i v�rt klago-rop.

V�lkommen, Gustaf, till din spira,
Du Landsens Far, du vittre Kung!
Ditt �ra-tal skall Norden sira,
Du gammal �r, och du �r ung.
V�r �mhet sprids, v�r k�nsla lider,
V�r k�rlek fredar din Person.
Du Salomon i dessa tider,
Kom, tala mera fr�n din tron!





Bonden nu ler �t himmelens skyar,
V�ntar solen p� sin mark,
Han s�r sin s�d och minnet f�rnyar
Af en Wasa, v�r Monark.
Bonden pl�r sitt hjerta visa,
Utan h�ghets f�rbeh�ld,
Gustafs �tt, hvars blod vi nu prisa,
Som br�t f�rst dess band och v�ld.

Svenska Borgaren, den i sin m�da
Gustaf br�d och frihet gaf:
Handeln fick �mne, jorden sin gr�da,
Kungen bar Mercurii staf.
V�nner utaf Gustafs �ra,
�lsken frukten af hans blod;
Sverige aldrig mer vill beg�ra
�n en Gustafs dygd och mod.

H�r du, du Flock, jag manar ditt sinne:
T�nk p� Gustaf som din Far;
Uti det br�st, d�r Hjelten var inne,
�dmjukhet f�r Himlen var.
Himlens �ra, Lag och lydnad,
Kongligt hjerta, pr�fvad dygd:
Gustaf han blir sekler till prydnad
B�d i Rom och Sveriges bygd.

Tagom v�rt glas, och vickla ditt b�lte,
Du, du svenska Riddersman!
F�kta f�r Gustaf, blif du hans Hjelte:
Du hans V�n, din Kung �r han.
Fr�jdoms, alla glada r�ster:
Lefve Sveriges Kung och Far!
Nordan, Sunnan, Vestan och �ster,
Gustafs sk�l! Gu-t�r en hvar!






Utvald af Gud till Sveriges lycka
At i dess portar bjuda frid,
At ondskan fr�n sin rot upprycka
Och svalka dygden i sin strid,
Kom, tag emot din �rfda krona,
Den dig s� v�rdig �r besk�rd,
Som F�rsta Gustafs hufvudbona
Ej var mer v�rdig hjessa v�rd!






S� ser du din krona glimma!
Min Kung, tag ditt helga ok,
V�lsigna den dyra timma,
Som klarnar i �dets bok!
Sverige ser sin Kung
S� gammal, som han �r ung.
Tag mot hans spira, med frihetsr�ster sjung:
Bort, v�ld och fara;
Gustaf, kom, f�rklara,
Hur du oss vill vara
Huld och blid.
Kr�ne Himlen Kung Gustaf med sekler af gyllne tid!






Gustafs sk�l!
Den b�ste Kung, som Norden �ger:
Han ej t�l,
At vigtsk�ln oj�mt v�ger. :||:
God och glad,
Han Ilskans r�st f�raktar
Samt afvaktar
Och betraktar
D�rskap i sin grad. :||:

S�dan Kung
�r v�rd at styra Sveriges �den:
Rask och ung,
Ej r�dl�s uti n�den. :||:
Wasa �tt
Har aldrig l�rt at svika,
Aldrig tvika
Men at fika
Till at g�ra r�tt. :||:






Sverige, sjung!
Ditt nit kan ilskan aldrig sv�rta.
Gl�d din Kung
Med tro och enigt hjerta!
�ppna det,
L�t v�rdnads l�gor brinna!
Sjung, Herdinna,
Och besinna
Dygdens Majest�t!

I hans br�st
Ett stort och �delt hjerta andas;
Folkets r�st
Med v�ra r�ster blandas.
Vigt och sk�l
Man i besluten finner;
Hjertat brinner,
Blodet rinner
Blott f�r Sveriges v�l.

Armod g�r,
F�r Gustafs tron sin krycka kastar;
Hjelpen f�r:
En Kung till r�ddning hastar.
Uselhet,
Betryckt af n�dens pilar,
Motg�ngs ilar,
Ber och hvilar
Vid Hans Majest�t.

S�dan Kung
�r v�rdig Nordens krona b�ra;
Hon �r tung,
Men b�rdan �r hans �ra.
Stig d� fram,
Ditt dyra v�rf fullborda!
Herrans Smorda,
Dig omgjorda,
Du af Wasa Stam!!!






S� lyser din krona nu, Kung Gustaf, dubbelt dyr,
Och ditt Folk nu med t�rar till ditt hjerta det flyr.
Gud och Kung, :||:
Gud och Kung, �r Folkets r�st, �r Svenska Folkets r�st.
Sjung en hvar:
Kung Gustaf �r v�r Far! :||:
Europa beundrar en s� �del Monark,
S� kunglig, s� vitter och i dygden s� stark.
Hvem vill icke kyssa din spira, din hand,
Hvem vill icke lefva och d� i ditt Land?
Vi f�lja dig,
Vi hylla dig,
Och in i d�den blir v�r k�rlek dyrbar och sann.
V�r milde Kung, lefve han! :||:






Ej en n�dig Kung misshagar,
At ifr�n min l�ga bygd
H�rs en r�st, som alla dagar
Sjunger om hans h�ga dygd;
Vid de tysta lute-slagen
�gats eld utgjuter sig,
Och dess t�rar denna dagen,
Milde Kung, de hedra dig!

V�rdes Gud din krona l�tta
F�r din omsorg, sen du st�lt
Ett f�rskingradt Folk tillr�tta,
Som nu �ter blifvit s�llt.
Tro och k�rlek dig omfattar,
Redligheten v�pnad st�r
Mot dens blod, som h�gt ej skattar
Dina dagar, dina �r.





Sveriges Kung!
Din Lifvakt syns p� f�ltet t�ga.
Gammal, ung
Vill lifvet f�r dig v�ga.
Med gladt mod
Vi v�ra vapen b�ra,
Blott beg�ra
Gustafs �ra,
Kr�fva Ov�ns blod.

Ov�ns r�st,
Om han till storms oss dristar bjuda,
Skall v�rt br�st
Af rena l�gor sjuda.
F�r din tron
Och Svenska Folkets heder
Rotar, leder
Falla neder,
Segra i pluton.

Bataljon,
Sjung vivat f�r v�r Hjelte k�cker!
Hans Person
Europas undran v�cker.
Kronan klar
Och spirans gyllne str�lar
Lyckligt pr�lar,
V�rdigt m�lar
Hjelte, Kung och Far.

I hvart t�lt
Soldatens rop f�r Gustaf h�res.
Pipan g�llt
Och trumman lustigt r�res.
Officer
Och Knekten blifva lika,
Aldrig svika,
Aldrig vika
Ifr�n ditt baner.






Om Ers Maijest�t till�ter,
At dess ringaste Poet
I all underd�nighet
F�r dess �gon nalkas �ter,
Och om i den Drottnings Hof,
D�r Apollo trifs och andas,
Mina suckar �mt f� blandas
Till dess �ra, till dess l�f,

Si, s� str�ngar jag min lyra
Och med sjelfva h�lsans mine
Sjunger vid champagne-vin
I anacreontisk yra,
Hur min Drottning �r mig mild.
Alt mitt blod af gl�dje sjuder
Vid dess namn; d� lyran ljuder,
Syns f�r �gat blott dess bild.

Drottning, du mitt br�st hugsvalar,
Hjertat tackar tusend-faldt;
Tag emot det enda alt,
Som dock ej din n�d betalar.
Glad �r jag och n�jd min Bror,
Lyckan blif v�r Tjenarinna!
V�ra hjertan lika brinna
F�r Lovisa, mild och stor!






Gustafs bild i dag nu blottas
Till en prydnad f�r sin Stam.
Folket i f�rtjusning brottas,
Hvem som f�rst m� tr�nga fram
At den Hjelten offer b�ra
Med ett tacksamt hjertelag,
Som, till sin och Sveriges �ra,
Sk�nkt en �ttling af sitt slag.

Svenska h�fder vittnen gifva
Om den Kungens �delmod.
Samma dygder sig upplifva
I den Tredje Gustafs blod.
S� at, n�r hans tidhvarf slutas,
Lika �rol�n han har
I de t�rar, som d� gjutas
F�r den b�ste Landets Far.






Den Skatt, som vattnet b�r,
Neptuni Son afvaktar,
Hans hjerta �mt betraktar,
Hvad honom k�rast �r. :||:
Vi �ppna v�ra armar,
Man Landets lycka sp�r,
D� ur den v�g, som larmar,
Hon till v�rt hjerta g�r. :||:






Med all den prakt, som K�rlek t�gar,
D� han till Cyperns str�nder far,
Han sig p� svenska b�ljan v�gar
Och d�r i dag sitt int�g har.
Dess �syn lust och klarhet sprider;
Men mera, n�r han �gat vrider,
Mer gnistrar facklan i hans hand.
En Skatt dess slutna famn f�rvarar,
Som mot en Furstes hjerta svarar,
En �lskad Furste i v�rt Land.

Naturen all sin f�gring delar
Vid blommors pr�l kring f�lt och bygd,
Den friska v�gen sakta spelar
Och glittrar under molnets skygd;
Ett lugn, en stillhet sig f�rklarar,
Som g�r, at Echo knappt besvarar
De gl�dje-rop, som fylla skyn.
Med fr�jd och l�ngtan Folket sk�dar,
Hvad K�rleks-Gudens bloss beb�dar,
Och r�rs till andakt vid hans syn.

Neptuni Barn p� v�gen sjunga,
Den ena kastar h�gt sin hatt,
Den andra ses p� t�gen gunga,
En ann sig h�gst i toppen satt;
Med muntra br�st och fria seder
De prisa dagens glans och heder
Och liksom le �t vind och v�g.
Alt andas v�llust, frid och lycka,
Alt vackert vill sig mer besmycka,
Och K�rlek eldar allas h�g.

Med stilla fart mot b�ljans v�lde
S� gungar Astrilds flotta fram.
En Jofurs blixt i bergen sm�lde,
Som slockna under r�k och damm.
Strax ljusnar upp, d� soln sig t�nder,
Monarkens Slott i Svea L�nder,
Ett �rans Tempel i sin dag.
D�r �ppnas K�rleks-Gudens sk�te,
D�r g�r en Prins sin Brud till m�te
At dyrka en f�rborgad lag.

Njut, dyre Prins, hvad s�llt vi tycka,
Som K�rlek n�nsin sk�nka kan,
En furstlig fr�jd vid Wasars krycka
Bland tid och �den om hvarann!
Hvart br�st vill �mt din frid beg�ra,
Och Skalder sjunga till din �ra
En l�fs�ng om ditt �gta val.
B�r med en huld och sk�n Prinsessa
En hvitnad krona p� din hjessa
I ett v�lsignadt �ratal!






Neptuns svall sig f�rdelar,
Och v�gen den spelar
S� tyst och sakta uti v�r Kungs ocean.
Iris sprider sin str�la
Till djupaste h�la,
Och nattens stjernor pryda dess m�rkbl�a plan.
Lycklig resa, mildaste Kung, till den bygd,
D�r din Wase blommat och delat sin skygd!






Om Ers Maijest�t till�ter.
At dess ringaste Poet,
D�dens v�lde till f�rtret,
Ur sin s�ng skall upst� �ter
Till ett glas champagne-vin
Och at Skaldens matta tunga
�n en g�ng f�r l�f at siunga
Med en Gyllnborg och Dalin:

Si, s� vill jag med min lyra,
Vid ett sagta klang och d�n,
I en underd�nig b�n
Lyckans v�ld mot mig bedyra
Fr�n min vagga till mitt slut:
V�l dess altar f�r mig r�ker,
Men den m�ngd Gudinnan s�ker
St�nger mig fr�n Templet ut.

D�r dess h�ga vinster dragas,
S�ker jag en tjenst och l�n:
Men Gudinnan, rik och sk�n,
L�ter eij en skymt updagas
I mitt l�ga, m�rcka skiul.
Om Ers Maijest�t behagar
Gilla Lyckans h�rda lagar,
D�r Poeten innan juhl.






Hafvet squalpar, jorden gungar,
Solens glans blir m�rk och svag,
N�r med �skans dunderslag
Jofur vred p� f�stet ljungar
Mot ett Folk, som flyr hans r�d,
Som mot all den n�d han r�jer
Likafullt hans spira b�jer
Med ett dristigt �fverd�d.

Milde Kung! Ditt hjerta talar
Med all kunglig kraft och ton:
F�rd af Himlen p� din tron,
Du omfamnar och hugsvalar
Sveriges trogna Menighet.
L�t d� fritt din vrede blottas!
Aldrig den mot Oskuld m�ttas,
Ty ditt hjerta ondt ej vet.






Sverige, dig f�rkunnas �ter
Himlens n�d och v�lbehag,
D� vid �rets f�rsta dag
Dina Tempel du uppl�ter
Och med andakt faller ner.
�n en Allmagt dig omv�rdar
Med ett lugn i dina g�rdar
Och med godhet, hvart du ser.

Kom at fritt ditt offer b�ra,
H�j din l�fs�ng upp till skyn!
Prisa �mt en huld F�rsyn,
Som s� ofta till sin �ra
R�ddat dig fr�n storm och qual,
Som har t�ckts din tron utsira
Med en Kung, hvars milda spira
Lyser fr�mst bland Kungars tal.

Dina seder, dina Lagar
J�mt f�r�dlas till ditt v�l
Samt en god medborglig Sj�l
All din fordna glans uppdagar
Fr�n palats till minsta t�lt;
Menskjo-k�rlek, dygd och heder
Sig alt mera vidt utbreder
Och g�r samfunds-bandet s�llt.

Ropar den Betr�ngdas t�rar
Under armod, eld och brand,
Ack, hur m�ngen villig hand
Ofta sig vid hjelpen s�rar
F�r at kunna g�ra godt!
Den i v�rk och qual sig v�nder
Lisas ofta af de h�nder,
Som han aldrig sk�da f�tt.

Slika dygder dyrt tillskrifvas
Den som Landets spira f�r,
Och hans hjertelag det g�r,
At dess Folk till dygd upplifvas
Och at �ran g�ller blott.
D�r en �del gerning r�jes,
Sjelf Monarken s� f�rn�jes
Som dens br�st, som gjorde godt.

L�t d� gl�djens r�ster h�ras,
Svenska Folk, b�d Gammal, Ung,
L�t till Himlen f�r din Kung
Nu din fromma suck uppf�ras
Och f�r Kunga-Husets v�l!
Lefve dygd, f�rtjenst och heder,
�delt blod i tappra leder
Och hvar Svensk med redlig sj�l!







S�lla dag, den tjugu-fjerde!
Gustaf lif p� honom f�tt.
Sverige k�nner b�st dess v�rde
I sin makal�sa Drott.
Straxt d� Himlen honom s�nder
Kronan till sitt Fosterland,
Straxt han frihetsfacklan t�nder,
Styrd utaf F�rsynens hand.



Lefve Gustaf, v�r Kung, v�r Far! :||:
S� l�nge blod �n finns i n�gon �der quar, :||:
S� rinne det till hans f�rsvar! :||:



Liksom soln p� himlen pr�lar,
Lyser �fven Gustafs n�d;
F�r en skymt utaf hans str�lar
B�fvar v�ld och �fverd�d.
Tiden vet nu ej exempel
P� ett mera lyckligt Folk,
Och i Evighetens Tempel
Blifver Ryktet Sveas Tolk.







P� v�rt hemman vi sitta glada och fria,
S� och sk�ra och hv�ssa plogbil och lia.
Fast�n galten uti v�r stia
D�das,
Likafullt skall marken odlas och g�das.

Ja, sen vi uti svett och m�da uttr�kas,
�r det roligt p� sl�tter-�let at r�kas;
D�r om Konung och Drottning spr�kas
Mycke,
Och d�r hvar af de fylda fat har sitt stycke.

Lika godt, uti dessa parker och dalar
Unders�ten sitt �mma hjerta hugsvalar,
Om sin Konung och Drottning talar
Gerna,
Fr�n en Bonde in-till ett Riks-R�d med stjerna.






Kung! i ditt Hof
Din Himmel dig bevarar,
V�rmer ditt hjerta, eldar upp din sj�l.
Till Sveriges v�l
Ditt fria br�st f�rklarar :|:
�rans ber�m och Dygdens l�f.

Folket i dag,
B�d i palats och dalar,
Prisar din h�gtid under vin och s�ng.
Farv�l alt tv�ng!
D�r bara hjertat talar, :|:
Och Gustafs mildhet stiftar lag.

Sk�nhet i pr�l
All v�rens prakt insluter.
Och i sin mantel Gumman alfvarsam
Vid Gubbens glam
Med honom t�rar gjuter :|:
F�r Gustafs namn och vid hans sk�l.

Gammal och Ung
I n�jet sig f�renar.
Purpur och valmar dela lika ro.
Hvad skall man tro?
Jo, Verlden tror och menar: :|:
Ej har Europa s�dan Kung.






N�r glada V�nner r�kas,
En Gammal med en Ung,
Om deras Kung d� spr�kas,
Om deras milde Kung.
Alt hvad dem d� kan fr�jda
Och lust och snille g�r
�r, at de lefva n�jda
Och Gustaf spiran f�r.






Dagens klarhet sig f�rbyter:
Luften kulen blir och sval.
Regnet sig ur molnet bryter
Under nordan-v�drets qual.
Folket tungt och modf�ldt andas.
Hvar hem till sin hydda flyr.
�msom suck och t�rar blandas,
Och en V�n den andre skyr.

Dyre Kung! ett Folk dig saknar,
D� du g�r ett annats fr�jd.
Ingen, som i morgon vaknar,
Finns bland oss, som vaknar n�jd.
Himlen d� dig �mt bevara
P� din f�rd! Men, Gudar! men...;
Vi ej minsta tr�st f�rklara,
F�rn vi f�tt v�r Kung igen.






Hafvet svallar, v�gen fr�ser,
B�ljan spritter gr�n och brun,
Klippan hotar, stranden g�ser,
Eol kastar damm och dun.
Jofur, g�md, ur molnen kikar,
All Olympen samlad st�r
Vid de Bottniska hafsvikar,
D�r en Sveriges Kung framg�r.

Jofur ropa: Tag min spira!
Eol fl�kta r�dd och stolt.
Neptun ropa: Seglen fira!
All Olympen ropa: H�lt!
H�lt! M�rk Sveriges Kung ju t�ga
Inom v�ra klippors sk�r.
Svensk och Muscovit, kom, fr�ga,
Hvad den resan inneb�r.






Nyss d� morgon-solens strimma
Nattens t�cke genombr�t
Och det hvita molnet fl�t,
F�rgadt af en str�lig dimma,
Uti Thetis sk�te ner,
Satt Anacreon och blunda
Och i Morphei famn begrunda,
Hvad han s�g och hvad han ser.

Hjulen p� en hyrvagn trillar
Efter tv�nne h�stars traf,
Under det at dammets quaf
�gats ljufva blick f�rvillar
�t det vackra Ulrichsdahl.
Men hvad �gats lystnad sakna,
Fylldes upp, d� hjertat vakna
Med ett �mt och ljufligt qual.

Unders�tlig tro och lydnad
St�rkte sj�lens rena fr�jd.
Sveriges Drottning, mild och n�jd,
Gaf den bygden glans och prydnad,
Och Zephirn - mig tycktes han
Hennes namn s� mildt upph�jde.
�skan gick, och soln sig r�jde
Stolt i skyn, och jag f�rsvann.






Nyss vid solens bleka rand
Hvar en med sitt klot i hand
Spelte nu trucko
Under en gran.
Sk�nt kring Floras gr�na plan
Syntes sl�p och farbolan.
Bussarna drucko
R�dt vin och hvitt.
Bordet i Rundeln var;
Sk�nhet, Poet, Husar
Bl�nkte kring bordet, och alla andas fritt.
Men hvad �mt och t�ckt i Floras lunder,
Himmel, ack, hvad dyrbar syn!
Sjelf Olympens Herrskap n�gra stunder
Tycktes stiga ned fr�n skyn.
�gat somna,
Blodet domna,
Skalden r�dd han v�nde om:
Pipan flamma,
I detsamma
Sveriges Hertuginna kom.






Hvad glada r�ster h�rs? Hvad andakt, s�ng och b�ner,
Hvad knall, hvad fr�jde-spel, som klingar h�gt i
skyn?
Sjelf solen med sitt qualm g�r b�ljan varm och sk�ner,
F�rgyller med sin eld den ljusbl� vatten-bryn,
D�r tusend vimplars pr�l, bland Neptuns yre S�ner,
F�rtjusar �gats syn.

F�r dig, v�r milde Kung! - fr�n Rikets h�gste M�nner
Till Landets minste Barn, med suckar buga sig;
Hvar droppa i v�rt blod en lust, en s�tma k�nner,
Som genom �gats blick med t�rar hedrar dig.
I dag all olust flyr - i dag syns bara V�nner,
Och inga falska stig.

V�lkommen till ditt Folk at nu en h�gtid njuta
Af hjertats �mma l�f, af trohet ren och klar!
Du nalkas som en Far at i din famn insluta
En m�ngd af sorgsne Barn, som saknat sitt f�rsvar.
Kanske v�r fr�jd ej h�rs f�r suckar, som vi gjuta







Sverige, �n din Gud dig v�rdar
Med sin allmagt och sin n�d;
D�rf�r vid hans milda b�d
Samla dig i Zions g�rdar
Och med andakt nederfall!
Templens hvalf och fasta grunder
Vid ditt rop om Himlens under
Gifve t�ta �terskall!

�n din sol ur molnen glimmar,
Mild och verksam i din bygd;
Under fikontr�dets skygd
R�knar du till nya timmar
Urets f�rsta slag i dag.
I det tidhvarf, som f�rsvunnit,
Har du fridens frukter funnit
Med dess s�tma och behag.

Jorden har sin vinst uppl�tit
�kermannens trefna hand;
Men om n�got Barn ibland
Vid sin knappa kaka gr�tit,
Straxt en annan delt sitt br�d.
Dina strander blomsterrika
Har tillbudit dig tillika
Ymnoghet och underst�d.

Dina hjordar stilla betat
Friska blommor, gr�s och blad;
Helso-Guden, rik och glad,
Har sin spis f�r dem utletat
Och din tjenst dem anbefalt.
Hvart du sk�dar, dig ju gl�der
Idoghet i dina st�der,
Konst och sl�jder �fver alt.

Vill du mer din suck framb�ra,
Blir nytt �mne till ditt l�f:
I din Borg och Kunga-hof
Lyser Majest�t och �ra
Och en Kung, s� stor och dyr,
Som sitt egit lugn f�rsakar,
Under det han f�r dig vakar
Och i stormen skeppet styr.

Tr�d d� fram med kn�ppta h�nder
Och med uppr�rdt hjertelag;
L�t p� denna Ny�rsdag
Vid hvar suck, som du upps�nder,
Ej din tanka blifva yr!
�dmjukhet m� hjertat smycka;
Sverige, k�nn din frid och lycka
Vid dens spira, som dig styr!







I dag f�r tv� och tretti �r,
B�st nattens pr�l i molnen t�ga,
Vid morgon-rodnans bleka l�ga
Till Sveriges fr�jd en sol uppg�r.
Ett lugn, en tystnad sig utbreder,
All Menigheten faller neder,
Och Himlen om hvart hjerta r�r.

Nu Templens portar l�sas opp,
Med bloss och kronor hvalfven siras,
En v�ntad Furstes ankomst firas
Vid dagens rand och stjernans lopp.
Ny lust naturen �fverhopar,
Och hela Menigheten ropar:
V�lkommen, Sveriges dyra Hopp!

Bland Folkets sorl och vid dess syn
Sig Martis dunder stolt utbredde;
De klara eldar �gat ledde
Till Neptuns larm i vattubryn.
D�r syntes tusen master str�ckta,
Och kring de frusna k�lar fl�kta
En skymt af vimplar h�gt i skyn.

Den fr�jd din ankomst oss tillb�d,
V�r milda Kung, p� nytt sig r�jer:
Hvar dag ditt lifsljus oss f�rn�jer,
Hvart �gnablick �r du v�rt st�d.
V�rt hjerta ger dig sin f�rm�ga;
Ifr�n den h�ga till den l�ga
V�lsignar dig i lif och d�d.

C. M. B.






Sverige, Sverige, gl�ds och sjung!
Nu din Drottning och din Kung
Under Hymens fackla
Pryder Atles �.
De f�rklara dig hvar dag
All sin mildhet och behag.
Kan ditt sinne vackla?
Kan din k�rlek d�?
Om du gammal trohet mins,
Denna b�n dig l�r:
Himmel, gif en Prins, en Prins,
Som Gustafs hjerta b�r!







Kom, l�tom oss siunga!
Canonerna liunga.
Sl� negtar i glasena,
Om det fins.

Till Swerges �hra
Vill K�rlek f�r�ra
Af Wasarnas St�mma
Oss en Printz.

V�lkommen d� i v�r bygd!
En g�ng din dygd
Ger oss det f�rsvar
Som din Far.







Sverige, Sverige, m�rk din lott!
I din Kunga-borg du f�tt
Gustaf Adolph �ter
Upp� Wasa tron.
Kan din milda Gustaf mer,
�n n�r han dig �terger
Den du �n begr�ter
I en ann Person?
Var v�lkommen, blif, v�r Prins,
Som han mot oss var!
Snart den �ran vinns, den vinns,
Om du br�s p� din Far.






Kung Gustaf lefver! Sverige, m�rk:
Han vill fullborda Gustavernas verk.
Hvar p� sin ort
Storverk de gjort.
�lska din Gustaf, som verkat s� stort! :||:
K�rlekens l�f
Uppfyller hans Hof;
Han kan p� tross
Ta hjertat af oss. :||:
Lefve Kung Gustaf f�rn�jder och fri,
Med all Europa uti amnesti!
Lefve han s�ll
Morgon och qu�ll
Och i sitt hjerta s� ledig som vi!
V�l �r det sannt, at din krona tycks bli
Tunger f�r dig, men bequ�m f�r din �tt.
Dock ditt milda tanke-s�tt
Och din �ra :||:
V�djar till Jordens Gudars r�tt.
Du v�djar r�tt! :||:






F�rr sj�ngs h�r Lovisas �ra
Af en �m och h�g Dalin;
D� var svenska poesin
Sin guddomlighet s� n�ra,
Som hon nu �r tung och sv�r.
Kom, Minerva, at befalla!
Strax p� Svartsj� sjunga alla:
Milda Drottning, du �r v�r!






Vid Dianas r�st i skogen,
H�gst p� bergens branta fall,
Under valthorns �terskall
Eldas Ponto, yr och trogen,
At kring Svartsj� sl� ett slag;
Men om jag ej blir bedragen,
Underd�nigst denna dagen
F�rsta haren sk�nker jag.



P� s� h�g och pr�ktig dag,
Trots at Eols stormar hvina,
Trots b�d regn och �skeslag,
Som i blanka hvirflar skina,
Trots all-ting - �nd� Pontina,
F�rsta haren sk�nker jag.



Waltman, Gubben min, �r n�jd,
N�r jag �fver g�rdsg�rdn klifver;
�gat, fullt med eld och ifver,
Tecknar denna dagens fr�jd.
Tror Ers H�ghet, at de mina,
Mina fyra en quadrille,
Ifr�n Svartsj� g� till China,
Om Ers H�ghet ropar: Pille!



�nnu sp�da nog till �ren
Knappt vi k�nna Svartsj� f�lt,
Men t�r-h�nda fram �t v�ren
Pryda vi Gudinnans t�lt.
Och jag, Hector, jag skall sk�lla
Under hundra bugter g�llt,
Men, Ers H�ghet, t�nk Fidella
Tror sig l�pa mera sn�llt!



K�ra Hector, hvad du prunkar!
Alt ditt l�f �r tungt och kallt.
Gamla Tobak han g�r alt,
D�r han hvit om f�ttren lunkar
I sin gamla svarta rock.
M�ngen n�dig blick han vinner,
Som fr�n dej och mej f�rsvinner,
Fast vi v�rda trug och lock.



Str�ck din b�ssa, tappre Skytt!
Morgon-solen b�rjar skrida.
Ut �t skogen, ut p� nytt!
Hyl�e tr�ngtar vid din sida.
Med en m�rk och sorglig mine
Mord-gev�ren m� du hv�ssa,
Men i dag f�r min Prinsessa
B�r jag fram en beckasin.



Far-v�l - helsa hem, Hyl�e!
Bort �t tr�g�rdn ned vid dammen
Kring den kr�nta eke-stammen
Kilar jag - Och s� kan-ske...2;
At en and sig tyst framskjuter
Ell i gr�set g�r breve:
Bums den and om tv� minuter
Vill jag Hennes H�ghet ge.



Svartsj� Hof i glans och lycka
Sig utm�rker denna dag.
Pan, till�t mig ock framrycka
Vid Apollos harpe-slag.
Ty, o Skogens Gud - besinna,
At jag, Sincka, r�d och sk�n,
�n i dag �r Tjenarinna
Hos Prinsessan h�r p� �n!



Hvita Flickan, from och spak,
Gossens unga, raska Enka,
Nu f�r tiden gift kan t�nka
Med Hans V�rdighet Tobak,
V�gar underd�nigst n�ta
Slottets trappor med sitt slink -
F�r hon sin Prinsessa m�ta,
Blir hon glad i dag och flink.



Sen min trogna Hurs� flydde
I den svarta floden ned,
Jag de glada lunder skydde,
F�lt och vatten, mark och hed.
Men i dag jag mig besinna,
Fritt nu andas alt mitt blod -
Blif en n�dig �garinna
Af min trohet och mitt mod!



Alting gl�der denna dagen:
Flora hoppar, trind och stinn.
Med sin lilla Arlequin
�n i fyrspr�ng �fver hagen,
�n kring bergen ned �t sj�n.
Veke spetsar nos och �ra,
Blott han f�r en t�tting h�ra
I den minsta asp och l�nn.



Puff! Om b�ssan laddad vore,
Piff paff puff, om skottet small
Och den tunga tj�dern fore
Hufvud-stupa ur sin tall!
Ingen blick blef at f�rlora:
Till Prinsessan, d�r hon satt,
Buro vi v�r fundne skatt,
Veke fr�mst och sen min Flora.



Underd�nigst jag framtr�der,
Gamla Tobak, svart och hvit,
Med tre Enkor p� visit
Uti hvita, r�da kl�der
P� en fest s� stolt i dag.
Hennes H�ghet kan v�l t�nka:
Gumman Sincka, Mulles Enka,
Hvar hon vistas, d�r �r jag.









M: B:

Fast Nordens k�ld och hvin ur luftens kamrar rusar
Och Flora i sin s�mn sin hvita svepning b�r
Och fast at Skogens Drott sitt isgr� hufvud krusar
I mulna skyars fl�kt bland frusna grund och sk�r,
�ndock v�rt svenska br�st ej lif och v�rma saknar,
Fr�n Lappen h�gst i fj�ll, d�r han i drifvan vaknar,
Till v�ra Br�der h�r.

Uppv�rmde af den nit, som svenska blodet k�nner,
I rena �drors svall, till dygd och �delmod,
�r detta Samfunds-band besegladt af de V�nner,
Som fritt sin milde Kung tillbjuda lif och blod.
En del hans klara bild p� br�stet troget b�ra,
En del �tn�jas m�st blott med hans inre �ra,
Och den �r lika god.

I Vittnen till den storm, d� Rikets grundval h�fdes
Och Sjelfsv�ld t�ga fram med all sin plumpa st�t,
D� Enighet och Tro f�rf�ljdes och f�rqu�fdes
Och Plutos altar brann vid Menighetens gr�t,
Er manar denne Skald och denna pennans sv�rta
At n�gra �gnablick med underd�nigt hjerta
Till tronen f�ljas �t!

Du Flock, som f�r din Kung utur din hydda tr�dde,
Som i ditt �fventyr din d�d s� �del fann,
Som med en romersk dygd din borgar-r�tt bekl�dde
Och under v�rjans blixt i tappra leder brann,
Dig manar denne Skald, af �mnets glans intagen,
At nalkas Svea tron p� denna dyra dagen
Med hvarje redlig Man!

Ack, at v�r gode Kung m� sk�nkas oss tillbaka!
At snart m� lemnad bli Bo Jonssons gamla borg;
At �gat m� f� se, hvad hjertat blott kan smaka,
Och du v�lsignad bli kring v�ra f�lt och torg!
Dock, Gustaf, hvar du r�r, din boning �r den r�tta,
Hvar du din b�rda b�r och hvar du den kan l�tta,
Blir tr�sten i v�r sorg.

Upplyste, frie M�n! och �rerike Br�der!!!
Till�ten mig min s�ng, fr�n konstens reglor fri;
Mitt �mne gl�djen b�r, och gl�djen snillet f�der,
Fast lagren kring min krans snart b�rjar vissnad bli.
Dock m� ert t�lamod min matta teckning t�la:
Kung Gustafs f�dslo-fest jag sjunga vill och m�la
Vid klang och fr�jdeskri.

Men, �dla Samfund du, som Gustafs dygd bevarar,
S� fritt och �rerikt - hvi blifver jag din Tolk?
En hvar sitt hjertas spr�k sjelf altid b�st f�rklarar,
Den lugna k�llan lik, mot flodens grus och smolk.
Dock, af din vilja ledd fram till Apollos lyra,
Vill jag mitt h�ga hv�rf p� skaldevis bestyra
F�r dig, du fria Folk.

Kring rundeln af den trakt, d�r M�larns sorl f�rn�jer,
Tritonen p� sin rygg en �ldrig holme b�r,
Hvars murar stolt till skyn ett gyllne Tempel h�jer,
D�r Svenska Kungars stoft sin marmor helgad �r.
I skygden af dess spets den morgonstjernan glimma,
D� Sverige b�dad blef Kung Gustafs f�dslo-timma,
Dess s�llhet och beg�r.

En blidkad, dold F�rsyn �t Sverige �gat v�nde,
Ned till v�r m�rka bygd hans guda-str�le g�r;
Han ser dess Kunga-borg - straxt K�rlek facklan t�nde,
Som redan varit sl�ckt i dryga 80 �r.
Den fr�jd, som �ter �mt till Himlen steg tillbakas,
G�r, at dess gnistor �n kring Wasa-Stammen skakas.
Och tronen styrka f�r.

De tappre Wranglars borg stolt inom sina murar
Bar Rikets �gnelust och Fosterlandets Hopp.
Sen l�nge Svenske M�n, vid �gats heta skurar,
En f�f�ng �nskan f�llt i bistra tidelopp.
Nu kronans h�ga glans en inhemsk dygd bestr�la,
Nu quickna vett och sl�jd, och snillets �gta str�la
Rann nu i Norden opp.

Vid Prinsens f�rsta blick stog Trohet vid hans sida,
Hvars �dla andedr�gt �n opp till H�jden g�r:
Sen hon s� l�nge m�st sin gamla skygd f�rbida
Af denna dyra Gren, som nu i blomma st�r.
Hon Prinsen i sin famn med �mhets-t�rar tryckte,
Den ingen D�dlig �n ur hennes armar ryckte
Och D�den ej f�rm�r.

Snart Gl�djen, �nnu st�ngd inom de gyllne salar,
Vid pukors klang och d�n ur �ppna fenster fl�g;
Fr�n Hofvets s�lla mine l�ngst ut �t berg och dalar
Han i ett �gnablick sig till hvart anlet sm�g.
Vid klockspel, s�ng och skott man Templen gladt uppl�ter,
All Sveriges Menighet �n helsar dig och gr�ter,
En Ringa med en H�g.

Det �r i dag din dag, Kung Gustaf, din allena,
P� hvilken blodets fors en annan l�ga f�r.
I dag en Ov�n sjelf ej n�ns sin Bror f�rklena,
Och den som aldrig gret ger dig en �mhets-t�r.
En Girug i sitt skrubb, med �gat p� sin kista,
I dag han tycker sig en skilling kunna mista
Och efter nyckeln g�r.

Den Sjuke ur sin s�ng, om han den n�nsin �ger,
Sitt hufvud reser upp och liksom lyssna vill;
Han mumlar f�r sig sjelf - man h�r ej, hvad han s�ger,
Men han Calendern ser med �ngst och hjerne-grill.
Hans �gon hv�lfva mildt, hans svenska hjerta klappar,
Det blod hvart �gneblick han fr�n sin �der tappar
H�r Gud och Gustaf till.

Bortblandad i ett h�rn, bland vaggor, skr�p och klutar,
Emot en slocknad spis, en rifven pappers-v�d,
En arm och sorgsen Mor sitt sjuka hufvud lutar,
Men med en suck till Skyn hon tror p� Gustafs n�d.
Ja, Croesus vid sitt bord med Indiens sk�nsta krydda
Och Fattigdomen, st�ngd inom sin kulna hydda,
Hos dig har tr�st och r�d.

Det friska Barnet sp�dt, p� armen i sin linda,
Skall l�ra Gustafs namn at tidigt jollra fram;
Det �ldre vet sig sjelf till samma l�xa binda,
Och Kunga-husets v�l utg�r dess fromma glam.
S� �r den �gta dygd, som svenska hjertat pryder:
I alla fall sin Kung det �lskar och det lyder,
I skygd af Wasa Stam.

Men gl�mmom en minut, fast mot v�rt blod och �ra,
F�rgl�m den Uslas bo ett enda �gnablick!
L�t N�stans n�d bli v�r - men oss ej nu besv�ra
Vid hela Landets fr�jd i alla �ldrars skick.
M�rk! Gammal Man och Ung i dag sitt v�rde k�nna,
M�rk! alt hvad �delt �r sig samlar kring min penna,
Och sanning i hvar prick.

I dag den s�mre Flock af Landets Barn sig st�da,
Ett ringa Tjenste-hjon i h�gtids-plagget g�r:
Det vill p� Gustafs fest sig som till br�llop kl�da,
Med st�rkta linnen prydd, det bakom stolen st�r
Dess �de blir en drift at prisa s�lla dagar,
Det frodas i sin tjenst och skyddas af dens lagar,
Som �fver hjertan r�r.

En Sk�nhet, dubbelt t�ck med sina svarta lockar,
Sm� glada blommor str�r af friska f�rgors slag;
Ej mera tyngd och sp�nd af vintrens ludna rockar,
Dess barm - dess skira barm oppsv�ller med behag.
Alt hvad dess hjerta vill en �del �mhet �ngslar,
Hon gl�mmer bort den hand, som hennes frihet f�ngslar
P� Gustafs fria dag.

Hvad milda anlets-drag kring bord och sk�nkar pr�la,
Hur gl�ttig �r hvar Svensk inom sitt fria slott!
Man l�ser ur hvar mine och ur hvar �gnastr�la,
Hur anda, lif och sj�l Kung Gustaf �nskar godt.
En Sk�nhets hvita hand det r�da glaset skakar,
Och Gubbens bleka hamn sig opp fr�n stolen makar,
Sen han i b�garn f�tt.

Med unga blommors pr�l, fast �n i vintrens sk�te,
De hvita dukar breds p� Rikets Drottars bord:
F�rtroligheten fr�mst med purpurn h�ller m�te,
Och hjertats v�llust r�r i l�jen, sk�mt och ord.
De tunga �mbetsm�l p� sina hyllor hvila,
Nu �r man sysselsatt at drufvans safter sila
Och klinga i v�r Nord.

Upplyste, frie M�n! - arbetande och glade!!!
Ej denna s�lla dag en mulen himmel t�l.
Bjud Aggets stungna gap, som neder nyss sig lade,
At fr�ta sjelf sitt gift och sina g�rom�l!
Men kom, Ov�ldighet!!! Kom, Sanning! Blif mig n�ra,
Besegla denna skrift med din och Gustafs �ra,
Som trotsar jern och st�l.

Sen man vid gyllne st�d sin frihets boja smidit
Och Sjelfsv�ld satt sig fr�mst, fr�mst i sitt dufna R�d,
Sen Tvedr�gts arga klo det l�set s�ndervridit,
Som fredar Kungens r�tt, hans h�ghet och hans n�d,
Sen Bitterhet och N�d knappt mer f�rm�dde tala
Och Rikets v�l och ve l�g insvept i sin dvala,
S�gs nattens f�reb�d.

H�r r�jdes Svenske M�n framstapla andras tankar
Inunder ljumma br�st f�r Kung och Fosterland;
En r�d, v�ltalig mull, som bland Partier vankar,
F�rvilla hjertats spr�k och �gats kyska brand.
Omr�stning blef ett ord, som stundom magen reta,
Och Grundlag just ett sk�mt, det ingen ville veta,
Om ej med glas i hand.

Man vet den svenska arm f�rst�r sin lager sk�ra,
Vid v�rjans r�da udd han trotsar eld och lod;
Ej fr�gan om dess b�rd - men om dess vunna �ra,
Ej om dess �rfda sk�ld - men om dess svenska blod.
�ndock med m�rka svek man denna fr�ga sv�rta
Om fr�lsemanna-r�tt och odalmanna-hjerta,
Men gl�mde b�das mod.

Som �skan ur ett moln, n�r hon begynner vandra,
F�rst med ett knaggligt d�n beb�dar sina slag,
Till dess at blixt mot blixt sig v�pna mot hvarandra
Och nattens t�cken breds kring f�stets klara dag:
S� m�rktes mulna blick fr�n stumma Fosterbr�der,
H�r st�ttes magt mot magt - den styrkan alt f�r�der,
Lugn, Frihet, Folk och Lag.

Alt Rikets g�rom�l af ansvar, vigt och v�rde,
Hoptrassladt till en l�ngd - af Skalkar reddes ut.
Vid plogen stog en Ilsk - i kyrkan Slughet l�rde,
I bod-d�rrn Vingleri - i r�nseln intet krut.
S� skr�pligt tide-hvarf knappt Sverige �n f�rnedrat,
Liksom s� vacker punkt knappt tide-b�ckren hedrat
Som, Gustaf, ditt beslut.

Man Hoppet flygta s�g l�ngst in i Tidens sk�te
Och ingen gryning mer till Sveriges frihets-fest.
Regenten fr�n sin tron f�rg�fves Rikets M�te
Till samdr�gt j�mka hop - man tr�tte d� som mest.
F�rg�fves �ma blick med t�rar han beblanda:
Oenighetens r�st f�rgifta Folkets anda,
Och Sjelfsv�ld m�dde b�st.

�n mins man, dryg vid bord, med armen under �ra,
Hur Valmars-Gubben stolt sin j�spning bredde fram
Och hur en Andlig Mine nedbuga sig at h�ra,
Med handen full af guld och hjertat fullt med skam.
At f�ngsla Wasars Son och �rans Furste binda
Det var det kl�ckta �gg uti sin svarta linda,
Som nu i tankan samm.

Men, frie Samfunds-band och �rerike Br�der,
Som edert Tempel rest p� en s� m�rklig dag,
D� H�mden br�t sin spets och Oskuld mer ej bl�der,
D� Frihet grundad blef i Kunglighet och Lag.
Med edert t�lamod, vill jag min Hjelte m�la
I �rans portar kl�dd, vid dagens f�rsta str�la,
Omgifven af behag.

Hvad gl�dtig anlets-f�rg, Kung Gustaf, dig bepryder,
Hur �r ditt hjerta l�tt, hur �r din h�ghet klar!
Med blott ett �gnakast du Lagens bokstaf tyder:
Det �r at �lska dig som Foster-landets Far.
Med v�rjan i din hand, vid h�stens spr�ng p� marken,
Du i hvart �gnablick blef st�rre till Monarken
Och flere lagrar skar.

Ditt m�rkt utslagna h�r, din tr�tthet och din ifver,
Den �dla f�resats, som r�jdes i din sj�l,
Slik tafla endast v�rd Homeri pensel blifver,
Om han i verlden fanns - dock sv�r at teckna v�l.
Men Folkets gl�dje-m�tt, s� r�gadt denna dagen,
Ej Konsten teckna kan - sjelf Skalden blir betagen
Af snillets eld och gr�l.

Du vann ett s�ndradt Folk - Kung Gustaf, du vann mera,
Du vann ett �delt l�f fr�n hjertats fria grund.
F�r dig du �gde r�tt at oquald fritt regera,
Din vilja och v�rt v�l fl�t alt i ett f�rbund.
Din �rfda mildhet, kr�nt, f�rstod at H�mden kufva;
Ej minsta droppa blod sig kring din spira grufva
I en s� v�dlig stund.

Canonens stumma skott och luntans br�nda veka
Blef blott ett h�gtidspr�l p� Gustafs seger-t�g;
P� vagnen Knekten satt och ut �t f�ltet peka
Vid all den gl�dje-lust han mellan Folket s�g.
Gev�ret mot dess hjul oladdadt stog och hvila.
Hvar Svensk blef �del Svensk - men Agget skalf och smila,
D�r det i fj�ttrar l�g.

Nu s�g man Sverige fr�lst, b�d utan blod och l�ga,
Nu s�g man Fridens t�lt s� pr�ktigt �ppna sig;
Man s�g en dygdig Kung till Herrans altar t�ga
Och Menigheten �mt kn�falla i hans stig.
Ned f�r den H�gstas tron sin krona djupt han lade,
Med �gonen till Skyn hans br�st uppriktigt sade:
O Gud, vi l�fve dig!

Opp, Ehrnstrahl, ur din grift at denna taflan m�la!
Kom, �mhet, med din gr�t at Gustafs prakt bese!
Omringad i sin sky af ljusets helga str�la,
Hans gyllne mantel breds vid Zions altare.
Hans �nnu matta kn�n vid altar-foten sk�lfva,
Men �ran i hans br�st kring blodet b�rjar hv�lfva,
Och Hjeltens l�ppar le.

M� samma h�gtids-s�ng v�rt blod och sinne r�ra
Vid den Regentens fest, som Verlden kallar stor!
M� detta Br�draskap sitt sk�ldem�rke f�ra,
S� l�nge lif och d�d i v�ra �dror bor!
Men samloms kring hans tron och �nskom Gustaf lycka!
M�rk! - m�rken ren, hvad pr�l hans �restoder smycka
Och hur v�r s�llhet gror!

Kom du, med blommor kr�nt, �lskv�rda du Gudinna!
Du Landets �kerbruk!! Tr�d fram p� Gustafs dag!
Med axet i din hand din uppkomst nu besinna
Och prisa med din sk�rd din Konungs hjertelag!
I k�rrens unkna djup, bland tr�sk, moras och stenar,
Man Ceres vagnar ser inunder tr�dens grenar
Belastas med behag.

Vid morgonrodnans ljus du dina f�ro pl�jer,
Den unga dragarn stark han svettas f�r din plog,
Och �ngens friska pr�l, som sig vid stranden h�jer,
Utaf dess gr�s och brodd har dina hjordar nog.
Af �kermannens lust du fr�mjar b�ttre tider,
�n r�gar du hans loft - �n Landets vapen smider
Och odlar f�lt och skog.

Inunder dina skjul b�d n�l och sl�nda trifvas,
Och L�ttjan bannlyst �r l�ngt fr�n din h�rda b�dd.
Alt genom Gustafs n�d till dygd och drift opplifvas,
Med hattband, ked och krans st�r Idogheten kl�dd.
Ett gladt och tarfligt bord Monarken dig tillbjuder,
Fast-�n ej i hvart torp din olycks-kittel sjuder
Med d�den p� dess br�dd.

Imedlertid du s�llt ditt fikon-tr�d utbreder,
D� Menskligheten snart bortsimmar i sitt blod.
Ej krigets �ska h�rs - Kung Gustaf blixten leder
F�rbi ditt gr�na t�lt till Charons svarta flod.
Med styrka p� sin tron, sjelf mild och obev�pnad,
Blott vid hans vreda blick all krigets �ngst och h�pnad
R�js i hans K�mpars mod.

�n hans commando-staf f�rm�r p� f�ltet kalla
Wachtmeistrar, Fleetwood - fler - en Armfelt,
en Myrin.
Ja, �n de svenska br�st af Carla-elden svalla
Och svinga sina namn bland kulors knall och hvin.
Dock fr�n s� vreda blick l�t tankans tyngd f�rsvinna,
L�t, Sverige, dyrka dig - �lskv�rda du Gudinna,
Bland dina f�r och bin!

I nejden, d�r du r�r p� vattnets rymd, Gudinna,
De sp�nda seglen breds till l�ngst afl�gsne haf.
Med dina skatters tyngd de fladdra och f�rsvinna
Och trotsa Ocean bland tusen b�ljors quaf.
Fr�n Um� kulna strand till Orienten neder
Hvar vimpel p� sin stam Kung Gustafs namn
utbreder,
Hans spira, sk�ld och glaf.

I jordens djupa hvalf, dit solen aldrig hinner,
Dit morgonrodnans sken sig aldrig tr�ngt en stund,
D�r under pustars svalg det br�ckta jernet brinner
I r�da droppars spel, bland pumpverk, grus och
grund,
D�r sl�ggor, eld och bl�st sin fasa j�mt f�rv�rra,
D�r g�r Cyclopen glad med malmen i sin k�rra
Och blosset t�ndt i mund.

Han fr�jdas i sitt qualm och lutar ned sin hjessa,
En svart och senig arm den gyllne k�rran k�r.
Sk�nt ur ett h�lleberg sitt br�d han n�dgas pressa
Och altid i hvart steg har D�den frammanf�r,
�ndock Kung Gustafs namn hans hjerta vederqu�cker,
Som kring dess �fra tj�ll ett vaksamt �ga str�cker
Och honom lycklig g�r.

S� ifrig i sin f�ngst den kulna Fiskarn stretar
Mot hafvets vilda v�g och luftens yra larm.
Hans idoghet bel�ns, d�r han p� klippan metar
Och d�r mot hvalens gap han lyfter opp sin arm.
Om, tr�ttad vid harpun, han vill sin f�ngst f�rsaka,
Vid Gustafs lugna strand b�r m�dan vinst tillbaka,
Trots Afunds k�ld och harm.

I fria Konsters t�lt �n ser man ugnen sjuda,
�n h�r man hammarns slag, �n ser man cirkeln st�ld,
�n k�nslans �mma qual fr�n stumma str�ngar ljuda,
�n kroppens �dla tyngd blir lyftad, s�nkt och f�ld;
�n penseln p� sin duk naturens pr�l utbreder,
�n snillets djupa list den hvita forsen leder
Till stampverk, kran och m�ld.

En Meyer i sitt skjul han eld och bl�st regerar,
D�r under stormens hvin han kokar sin metall,
Regenters �rel�n dess trogna hand formerar,
Kringhv�rfd af Gustafs n�d och v�rdad i sitt kall.
En Sergell �t sitt ler en stum f�rundran delar,
I kalla marmorns klyft b�d lif och v�rma spelar
Och blodets lek och svall.

S� fr�mjas lif och lust vid Gustafs klara spira -
F�renom v�ra br�st i stillhet, som sig b�r!
M� s�dan mild Regent ej blod och hjerta fira,
Som hvarje �gneblick sitt Folk s� lyckligt g�r?
Men Himmel! - D�den syns - han med sin lampa
fl�ktar.
Ditt Folk, i t�rar dr�nkt, den stunden visst f�rsm�ktar,
D� du, Kung Gustaf, d�r.







O, hvad mer �n sorglig prakt!
Bland de k�cka finska flyglar
Ryttarn sl�pper sina tyglar,
Knekten slumrar i sin takt.
Officern med �gon v�ta
B�r spontonen f�ld och tung,
N�r best�rt han kring sin Kung
Ser sitt tappra Manskap gr�ta.

Baron Armfelt! Ack, hvad syn
Som mitt r�dda �ga m�ter?
Sig en marsch i marken st�ter
Vid ett tramp med damm i skyn.
Under b�ren hufvun lutas
I ett qualm af �ngst och qual.
T�nk, Kung Gustaf �ger val
At i D�dens armar slutas!

Men, han lefver och �r varm!
Prisom denna seger-festen,
Fast vid fallet utaf h�sten
D�den qu�ste Hjeltens arm.
Mera hant ej D�den sk�rda
I s� v�dligt �gonblick.
Du Dragon, som sorgsen gick,
Fr�jda dig och sl�pp din b�rda!

�ppna dina hvita t�lt,
D�r canoners dunder hotar,
Och gack in i muntra rotar
Till at andas fritt och s�llt.
Men du sammandragna L�ger
Utaf Landets tappre M�n,
Sjung ditt hurra om igen!
Vet, at du din Gustaf �ger.






Med ett enigt hjerta sjung,
Sjungom uti Zions g�rdar
Till den Gud, som Sverige v�rdar
Och bevarat har v�r Kung!

�lderdomen, from och tung,
Kammar sina hvita lockar,
Sig vid altarfoten bockar
Och v�lsignar Sveriges Kung.

Barnet vid sin Moders r�st,
D�r den sorgsna dygden snyftar,
Sina sp�da armar lyftar
Med sm� suckar ur sitt br�st.

Alla �ldrar vid ditt namn
Fr�jda sig och s�llhet smaka.
Milde Kung, kom snart tillbaka
Utur Helsogudens famn!






Snart v�rt timglas �r utrunnit
Ved ett gladt och lyckligt �r;
Hvad v�r s�llhet f�rest�r,
Ingen d�dlig vishet funnit.
Men hur all-ting h�nda m�,
Skall dock dygden lugnet finna
Och en n�dig Hertiginna
�ldrens dyra krona n�.






I dessa tr�dens skygd, vid denna helso-k�lla
Oss fridens dyra hand v�rt Tempel �ppnat har.
Af v�drens friska fl�kt de ljusa r�nnlar sv�lla,
Och blomstrens sp�da pr�l all nejden �fverfar.
De kala bergens skymt, de nakna klyftors str�cka
De liksom g�mma sig f�r �gats lust i dag.
Fr�n d�ld till d�ld s� t�ckt de r�da grindar r�cka
Med lysande behag.

Vid middags-solens sken de �ppne f�lt f�rgyllas,
D�r Landtman lutad st�r med spadan i sitt grus;
Af Floras rika hand hans snygga diskar fyllas,
Och helso-k�llans br�dd �r n�ra till hans krus.
Inunder tr�dens rusk, vid v�drens svaga ilar
I frihet och i lugn han r�knar klockans slag;
Han vet, hvars fest det �r, och litet f�rr han hvilar
P� Gustafs dag, i dag.

Nedom vid Templets fot, d�r tr�den sig f�rdela,
Inom en gr�nskad park syns v�ra Likar �mt
Med glada anlets-drag, vid �ldrens kryckor stela,
Som de i dag sin v�rk och all sin sveda gl�mt.
De lyssna �t v�r lust at denna dagen �ra,
Och deras tysta suck med v�ra r�ster g�r;
Nog k�nna deras br�st med oss den �mma l�ra,
At N�stans n�d �r v�r.

Men ack, hvad f�gring sprids kring �gats f�rsta str�lar!
En vid och pr�ktig sky sig hv�lfver h�g och klar,
D�r under vattnets sorl, bland djupa grund och p�lar,
En stad sig reser upp med borgar och f�rsvar.
�n p� de m�rka torn de gyllne spetsar glimma,
�n under klockans klang h�rs skeppens fr�jde-skott,
�n h�rs vid v�drens il de yre Sj�m�n stimma,
Som in i hamnen g�tt.

Naturen rolig �r, och sommar-fogeln leker
De sk�nsta s�nger fram, som tjusa blod och br�st;
I skogens gr�na hvalf Herdinnan sig beveker,
Och Herden med sin fleute besvarar hennes r�st.
Naturen, ung och sk�n, sig mer och mer utbreder,
Alt vicklar sig s� tyst ur vintrens m�rka famn.
Sjelf Echo ren i dag till denna dagens heder
Har n�mt Kung Gustafs namn.

P� l�ngst afl�gsne f�lt, bort till den minsta stuga,
I skygden af ett tr�d, p� tr�skuln af ett tj�ll
De glada Barnen �mt de niga och de buga
Och sjunga Gustafs namn fr�n morgon in-till qu�ll.
�n sjunga de hans sk�l: Den b�sta Kung p� jorden,
�n dansa de i ring med blomsterprydde garn
Omkring en bl�dig Mor, som gr�ter vid de orden
Och f�gnar sina Barn.

P� ett s� gl�dtugt vis i dag v�r himmel randas,
D� Gustafs namn br�t upp vid solens f�rsta blick.
L�ngst fr�n ok�nda skjul, d�r v�ra Br�der andas,
Till detta bordets rymd �r alt i n�jets skick.
Med ordning utan brist v�r h�gtid sig utbreder;
Bort, fordna tiders storm och m�tens plumpa ljud,
Bort, k�pte taflars m�ngd, med agg och brutna eder,
Mot v�ra g�stebud!

Nej, aldrig ibland oss naturens g�fvor sl�sas;
V�rt �fverskott �r sk�nkt en Usling och en Svag.
Af m�ttlighetens hand de varma safter �sas,
Som muntra blodets lopp upp� en rolig dag.
Men om ett �gneblick skull verldsbekymret l�tta,
Vid bordets rundel sjung, var glad i alla fall!
Ber�m Kung Gustafs namn, gack sen din plikt utr�tta,
Med lydnad i ditt kall.

Men ack, du dyra Namn, som Svenska Folket skattar
I alla tider k�rt och lyckligt f�r sitt Land!
Du g�r, at blodets svall �n h�gre k�nslor fattar
Om v�rdet af sin frid uti Gustavers hand.
Med dubbel eld det t�nds, Regentens bud at lyda,
Dess drift till �rans l�n ej hugl�s eller ljum,
S� i ett harnesk st�ngd, som n�r det skall betyda
P� �mbets-stolens rum.

I, detta Samfunds St�d, v�rt Tempels H�gt Uppsatta
I gode Svenske M�n med redlighetens lott,
V�rt �mne ger vid hand at lycklige oss skatta
I Gustafs tidehvarf, s� upplyst, mildt och godt.
Inunder fridens skjul, af inga stormar brydda,
Hvar vid sitt fikon-tr�d afm�ter s�llt sitt lopp,
N�r upp� krigets f�lt s� m�ngens enda hydda
Af stormar rifves opp.

O Kung! Ditt blod, ditt namn blef Sveriges lif och lycka,
N�r du ett s�ndradt Folk af Himlen blef f�r�rd.
F�rut s�gs sv�rd mot sv�rd en kunglig mantel rycka,
Gustaver endast sk�nkt, ej andra axlar v�rd;
Oenighetens r�st i dolda vinklar skalla,
Af Rikets egna Barn sjelf Riket f�ngsladt l�g;
I or�tt, r�tt och v�ld, i lyda och befalla
Man ingen skilnad s�g.

Men som en sol g�r upp till andra dagens heder
Och sig de m�rka moln fr�n f�stets rundel drar,
S� s�nktes aggets mist i afgrunds m�rker neder,
Och Gustafs f�rsta blick g�r dagen s�ll och klar.
Med bistra tiders flygt hans ungdom �msom gl�dde
Och �msom dygdens ljus, som brann kring hans Person,
Till dess med h�gre steg han upp till purpurn tr�dde
Och s� p� Svea tron.

H�r �r den syne-punkt f�r hvart ett d�dligt �ga,
Som in i sekler flyr och efterverlden ser.
Dem som F�rsynen st�ldt i spetsen f�r det h�ga,
P� deras minsta steg all Verlden aktning ger.
Knappt sk�njes kronans glans och mantelns gyllne l�nker,
F�rn at bekymrens tyngd afbilda Landsens Far,
Med alt det klara sken, som kring hans Lifvakt bl�nker,
D� han sin spira tar.

Vi viljom med hvarann hvar en sitt kall betrakta,
Som under Guds f�rsyn med samvets lugn best�r.
N�r solen skrider ned, g� vi till s�ngs s� sakta,
F�rn�jde med den l�n, som idogheten f�r;
Vi sluta �gat till bredvid en V�n, en Maka,
Vi g�mma v�ra Barn i s�mnens mjuka b�dd.
Hvem vakar f�r v�rt lugn? Regenten m�ste vaka,
Och j�mt till uppbrott kl�dd.

N�r dagen �ter t�nds, oss v�ra sysslor kalla,
D�r i en lycklig krets hvar svarar blott f�r sig.
Mer l�tt at lyda �r �n n�dgas at befalla,
Och d�rf�r �rans h�jd �r mera v�delig.
Det f�rsta �gonblick en Kung sin syn uppl�ter,
St�r Villervallan fr�mst, och h�r och d�r en Skalk;
�n tr�der Sjelfsv�ld fram, �n den F�rtryckta gr�ter
Bredvid sin sorge-kalk.

�n bugar vid hans tron en Jordens Son med spaden,
Som svettats vid sin plog, d�r han med t�rar s�tt:
Hans fruktg�rd �r f�rbr�nd, i blom, i knopp och bladen,
Sen f�rra �rets flod har �ngen sumpig st�tt.
Nu �r hans Granne rik, i �gor, v�xt och foder,
Befryndad med en Sl�gt, �n tronen n�rmre n�r;
Han prisar all hans nit men tycker, at hans Broder
Sin �ng f�rlustig �r.

Det �r den tiden just man b�r hans skog inkr�kta,
Och Bjessar s�kas upp, som vr�nga bud och lag;
Hans stuga vr�kes kull, hans arma Barn f�rsm�kta,
Hans knappa gr�da spills den Rika till behag.
Men huru list med v�ld alt skymmer och f�rsvagar,
B�r Sanning fram sitt pass till tempel och till tron;
Ja, till Regentens pris, man sett i v�ra dagar
Hans n�pst mot slik Person.

Imellertid hans sak �r i Regentens h�nder;
Blott Sanning tr�ngt sig fram, s� �r hans Kung hans
Gud.
Han vet i Sveriges Lag hvart blad Monarken v�nder
Sker med r�ttvisans hand i stadgar, straff och bud.
Men en s� kunglig plikt, n�r ed och samvet g�ller,
Bet�nklig �r och dyr och r�gad med besv�r;
Det Domarns �ra g�r, n�r han sin klubba f�ller,
At ingen sker f�rn�r.

Vid tronen faller ned en brottslig Man och Maka;
Det s�rar �gats blick och hv�lfver blodets fors
At se ett bistert Par de ljufva band f�rsaka,
Som nyss dem bundit hop vid altar-bordets kors.
Men till en kronas tyngd tillh�r ock denna v�da
At medla i en tvist, s� s�llan uppenbar;
At pr�fva b�das harm, men at begr�ta b�da,
Tillh�r en Landsens Far.

Till Menl�shetens v�rd, som suckar i sin dvala,
En �msint Landets Far sitt �ga str�cka b�r;
F�rn Barnets tunga l�rt Regentens namn uttala,
Regentens �mma famn med f�dseln det tillh�r.
At �lderdomens lugn, at hennes lefnad krydda,
Sen kroppen lutad g�r och lifvet slut beg�r,
S� �r dem ofta rest en s� behaglig hydda,
Som �gat sk�njer h�r.

I l�ro-salens hvalf, dit �ter Snillen ledas
At ympas i sitt st�nd, at bindas till sin plikt,
At fram p� dygdens v�g s� sm�ningom beredas
Till sk�tsel utaf v�rf af h�gre glans och vigt -
Hvad eldar snillets fl�kt p� denna t�flings-parken?
Ej altid lagrens krans med alt sitt tillbeh�r,
Ej S�ng-Gudinnors l�f - en blick utaf Monarken
V�rt tankslut redigt g�r.

S� ses, hur Gustafs namn bel�nar och bepryder.
Fr�n altaret till tron framkallas Zions M�n:
En stjerna med sitt band, som Kungens n�d betyder,
�r dygdens vunna l�n f�r r�tta V�ktaren.
J�mt vill en vis Regent det �ndam�let n�ra,
D�r Religionens kraft sl�r Lastens H�rar ner,
Alt hvad med allm�nt gagn g�r Fosterlandets �ra
Och efterd�men ger.

L�ngst �t den vilda rymd, d�r b�lja b�lja slukar,
Kung Gustafs spira str�cks at handeln skyddad se.
De tunga k�lar drifs med stint uppsp�nde dukar,
Hvars vimplar bl�sa sk�nt, l�ngst till Bartholom�e.
De skatter bergen ge ur sina blanka klyfter
Hemb�ra Rikets vinst p� s�kra m�tt och r�n;
Hvart smide Smeden tungt ifr�n sin �ssja lyfter
Ger idogheten l�n.

Hvad obeskriflig tyngd en konglig krona l�fvar,
Fler kedjor af besv�r �n perlor kring dess rand!
F�rsynen, n�r med den Monarker hon beg�fvar,
Har samlat all den tyngd, som trycka kan ett Land.
Hvart �gneblick nytt ljud, ett nytt som s�llan gl�der;
Hur s�llsynt i naturn det goda bland oss h�rs!
�n krigs-trompetens klang, �n nedersjunkne st�der
�r vanligt, hvad som sp�rs.

�n vid en vacker dag ett sorgligt rykte flyger
Kring Postens l�tta vagn, som i sin br�dska k�rt,
At sig till Rikets gr�ns en v�dlig smitta smyger
Ell at en gruflig eld ett husvillt Folk f�rst�rt.
Till Tronens hjelp och st�d straxt tusend h�nder r�ckes,
Och alla �gonblick allena f�stes d�r;
Man n�mner Gustafs namn, och alla l�gor sl�ckes,
Och smittan d�mpad �r.

En Usling, den hvars br�d naturen liksom nekar,
Fast�n han jordens djup med trefne h�nder pl�jt,
Vid ladan d�r han st�r, med d�dens f�rg i k�kar,
I grafven raglat ned, om blott Monarken dr�jt.
Hans �ga �fveralt skall bristen se och l�tta,
Hans hjerta misskundsamt den H�gstes afbild bli;
Hvad mer �n �mma v�rf p� tronen at utr�tta
Mot tidens raseri!

S� med en sann f�rtjenst - hur s�llsynt �r v�l denna -
Hvem kr�ner Hjeltens mod, som inga faror skyr,
Hvars kall �r v�rjans udd i Brodrens hjerta r�nna,
N�r Rikets �dla lugn f�rm�tne Grannen bryr?
Det �r en upplyst Kung, hans �gonm�tt ej felar,
En Kung, som kring sin tron r�nt K�mpars �kta blod,
Hvars lagerkr�nta namn i alla Verldens delar
Upprest hans �restod.

Ja, d�r blott sann f�rtjenst ur minsta vinklar lyser,
En skarpsynt, stor Regent han genast �gnar dit.
Ett blod till Rikets tjenst, ett br�st, som trohet hyser,
P� �rans �ppna f�lt b�r eldas i sin nit.
Till t�flan om hans n�d den Ringa med den H�ga
Oveders�glig r�tt till sina plikter b�r;
Med blottadt br�st g� fram och of�rf�radt �ga
Kung Gustaf v�rdigt �r.

S� lefve d� v�r Kung, och �nskom honom lycka
Till glada �ldrars lopp ibland ett troget Folk!
Men, �dla Br�draskap, de k�nslor vi uttrycka
Med alla konstens drag ej teckna kan er Tolk.
Hvart �gnekast af er en hemlig fr�jd f�rkunnar,
Och �gat r�jer l�tt, at hjertat andas �mt.
Men lefve Gustafs namn i Barnabarnens munnar,
V�lsignadt och ber�mdt!







V�r frihets fest i dag vi fira
Uti v�r s�lla Foster-bygd.
I Svea Folk kring Gustafs spira,
L�fsjungom �mt hans hjelte-dygd!

M: B:

Vid dessa str�ngars ljud k�ns hjertats fria l�ga
Sig yppa mer och mer inom v�rt Br�dra-tal,
N�r under vinets lust, med en h�gtidlig r�ga,
Kung Gustafs �ra sjungs i denna blomster-sal.
Fr�n tr�dens m�rka skjul, som slingrar sig i grenar,
Hvar fogel p� sitt l�f sig med v�r r�st f�renar.

Bese, hvad pr�ktig skygd de stolta stammar dela,
Hur med ett �ldrigt rusk de grumla vattu-bryn,
Hur i en glittrig v�g de gr�na skuggor spela
Vid vattnets glans mot soln och molnens fl�kt i skyn,
Hur dessa rundlars vidd ett �ppet f�lt utbreder
Upp till den blomster-port, som till v�rt Tempel leder.

Be�gna �n en g�ng, hvad snille-val sig r�ja
I spridda planers pr�l och labyrinters lopp,
Hur ned mot dammens br�dd sig rosen-krukor h�ja
Och lager-tr�dets stam sin krona skjuter opp,
Hur mildt Pomona ler �t h�stens kulna dimma
Inom de glesa skrank, som f�r v�rt �ga strimma.

D�r h�rs Neptuni spel, de sk�nsta floder spruta
I ljusa hvirflars spr�ng, f�rsilfrade och bl�,
Och �n Diana h�rs i j�gar-hornet tuta
Och stundom Pan med lurn ur skogens kamrar g�.
L�ngst fr�n afl�gsne f�lt f�rn�jda r�ster h�ras,
Hvars fr�jde-ljud till oss p� v�drets vingar f�ras.

Alt r�rs med l�tta fj�t till denna h�gtids-timma,
Af glada �ldrars spr�ng man f�ltet vimla ser;
Med korgar, k�rl och bloss de mellan tr�den glimma
Och kasta b�rdan tungt vid v�ra tr�sklar ner.
Med muntra anlets-drag ses alla plikter sk�tas,
Tills portarne sl�s upp och v�ra Br�der m�tas.

D�r samlas detta Folk af trohets �gta st�mpel,
Som tretton resor ren invigt sin h�gtids-dag
Och som med enigt br�st i detta Floras Tempel
Framb�r Kung Gustafs l�f i hvart ett andedrag.
Flyg, Echo, bergen kring at v�ra sorl besvara,
Och m� canonens d�n v�rt mannamod f�rklara!

Uppoffra menskjo-lif var fordom Kungars �ra:
I Unders�tens blod blef �restoden rest.
Fr�n deras trumpna borg var Ryktet vant framb�ra
Med b�fvan Furstens n�d, f�rvilladt, stumt och hest.
Alt blekna vid hans vink: ej andra medel v�lja
�n stupa f�r hans glaf ell ock sin frihet s�lja.

N�r kring de hv�lfda torn de dubbla bommar r�rdes,
F�rskr�ckelse och �ngst till jorden f�lde alt.
Vid Majest�tets blick ett sinnes lugn f�rst�rdes,
Och vid en kronas glans blef blodet stelt och kallt.
Ej Fursten sitt palats och sina Tr�lar lemna,
Om ej med mord och brand han sig till h�rnad �mna.

Den elden l�ngsen sl�ckt och Tr�lens kedjor brutne,
F�rnuftets spridda ljus s� framtr�ngt sina sken,
At till Regenters pris de sekler syns f�rflutne,
D� �relystnadns fl�rd kullst�rte sten p� sten.
Nu v�pnas Furstars arm at allm�nt lugn bereda
Och krigets �skeslag fr�n Landets hyddor leda.

V�l slika tidehvarf v�r minnes-bok intaga,
Men alt af Tidens hand utpl�nas mer och mer,
Och d�rf�r denna dag er, Br�der, t�r behaga
Till minne af v�r fest jag sista taflan ger,
Med all den dager prydd och all den teckning f�rdig,
Som g�r Regenten stor, v�lsignad och m�rkv�rdig.

I dag v�rt tr�ldoms-ok, f�r 13 �r tillbaka,
Br�ts af Kung Gustafs arm, men utan eld och blod,
Just d� n�r aggets storm s� Nordens grundval skaka,
At spiran digna ned vid Sveriges fallna mod.
Bland mist och r�da moln riks-skeppet dref f�r ankar,
D�r hvar en hade vind, alt som han k�pte tankar.

F�rbistring hos en flock och h�mden hos den andra
Af snikne Styresm�n inbl�stes, vild och stark;
Till Rikets M�ten opp s�gs Rikets B�dlar vandra
At plundra f� hvarann och f�ngsla sin Monark,
At �t en utl�ndsk arm (hvem helst) sitt hjerta sk�nka
Och mot sin Foster-Bror i blodigt harnesk bl�nka.

Ett sn�pligt �fventyr, som Barn och Barnbarn klandra,
Var V�ktarns stumma vakt, som fredar Zions mur.
Med Bibeln i en hand och pungen i den andra
Satt Religionen hemsk vid Politikens ur.
Ett gyllne ja och nej p� helga l�ppar str�ddes,
D� vid hvart t�rning-kast en Rikets Ov�n f�ddes.

Ibland de djerfva svar p� V�ktarns lumpna fr�ga
En d�dlig hviskning lopp at f�ngsla Wasars Son:
At p� s� dyrbar Stam det sista hugget v�ga
Var vigtigt �fverlagdt och mumladt till och fr�n.
Men Gustaf, full med frid, sig till F�rsynen v�nde
Och f�r sitt Folk och Land blott �mhets-suckar s�nde.

D�r Rikets vinst och magt p� handels-v�gen hvilar,
Sig Sjelfsv�ld satte ned och vinsten undansm�g,
D� strax vid hennes vink f�r alla v�drens ilar
En m�gtig Vinglar-tropp ur B�rsens portar fl�g.
B�d �ra, lag och r�tt och mynt och curs man vr�ngde
Vid Idoghetens gr�t, som L�ttjan slog och tr�ngde.

Vid en s� v�dlig lott, som Afgrund endast gillar,
Som syntes fordom-tid med Handeln skifta arf,
V�r minnes-bok uppst�lt de v�rdnadsv�rde Grillar
I all sin �gta glans vid detta tide-hvarf.
Ej deras rika v�rf den minsta afund leder:
I deras hyddor lugn, och deras namn i heder.

Man v�nde �gat sen till Landtmans glada byar:
H�r fordom Bonden bj�d b�d Kung och purpurn tross.
I aldrig n�got land sol, m�ne, blixt och skyar
S� lycklig bonde-by bestr�lar som hos oss:
Hans jord, hans egendom, hans frihet i hans vilja,
Och Tr�ldom v�gar ej p� tr�skuln af hans tilja.

D�r �kern os�dd l�g, han fordom i sin stuga
Med armarna i kors satt med en uppbl�st sj�l,
Kringhv�rfd af helig fl�rd, insvept i s�mn och ljuga,
At vid trompetens klang bereda Rikets v�l.
Ej annat f�rem�l hans nit nu ville njuta
�n vid ett riksdags-val sjelf mutad bli och muta.

Ett �msom s�ndradt R�d af Menighetens galla
Sin purpur fl�ckad s�g och h�dadt sina v�rf.
F�rvirring s�gs i alt, i lyda och befalla,
Och Oskuld, at f� r�tt, m�st ge sin sista sk�rf.
All rustning till sitt v�rn, n�r Landet s� omtr�ngde,
I rost och spindel-v�f p� nakna murar h�ngde.

Det h�r v�rt Samfund till at minnas och beundra
B�d Fosterlandets n�d och Gustafs dygd s� stor.
Man mins den fordna tid, d� riksdags-klubban dundra,
Hur V�n borts�lde V�n, en Son sin Far besvor,
Hur vid ett tidehvarf en Usling sig f�rm�dde
At han till bilans �gg sin egen Bror f�rr�dde.

Vid Patriotens disk man dyra safter sk�ljde:
F�rr�darn sk�nkte i, och Trol�sheten drack.
Fr�mst Egennyttan fr�mst sitt fala hjerta d�ljde
Och stolta ja-ord nj�t ur en f�rf�risk rack.
I r�nkor, sus och dus man gaf och tog till b�sta,
Och den blef Patriot, som tog f�r sig det mesta.

O, hvad olycklig tid! - hvad sammansvurne h�nder
Till detta Lands f�rtryck i fordna tidehvarf!
Om man ett �gnekast bort till Historien v�nder,
Aristocraten j�mt med tronen g�tt i arf,
�n qu�ft Regentens lust at Folket s�lla g�ra,
�n �ggat upp hans arm at sjelf sitt lugn f�rst�ra.

Ber�m d� denna dag, d�, utan sv�rd at blotta,
En Kung, en inf�dd Kung, sitt seger-int�g h�ll!
F�rut s�gs en och hvar om Landets spira lotta,
D� snart ur hand i hand hon vackla, skalf och f�ll.
Men s�g, du Svenske Man, om du b�r lycklig kallas
At af s� kunglig dygd f� helsas och befallas.

S� m�rk! N�r olycks-moln naturen snart f�r�da,
N�r f�sten ramla kull och st�der slukas opp,
N�r tornen k�lar dra och bergen hvalar f�da
Vid Afgrunds hvin och tjut fr�n Etnas strida topp,
D� syns en hvar af oss sitt fikon-tr�d omfamna
L�ngst fr�n de br�nda f�lt, d�r idel D�da hamna.

Ja, vid den �ngst och gr�t, som krigets �ska f�ljer,
D�r vattnet sprutar eld och marken svettas blod,
D�r Hungern vandrar fr�mst och sig i t�rar sk�ljer,
Af D�dens skugga ledd bland kulor, eld och lod,
D� fredas Svea Folk uti den gamla Norden
Och d�rtill har en Kung - den b�sta Kung p� jorden!

V�r frihets fest i dag vi fira
Uti v�r s�lla Fosterbygd.
I Svea Folk kring Gustafs spira,
L�fsjungom �mt hans hjelte-dygd!







P� denna fest i dag, med b�garn af agat,
Syns Bacchus blomster-kr�nt i skuggan af sitt fat.
Ur Templets helga hvalf han k�rlet sakta vindat
Och minsta block och tross med friska rankor lindat.
Men rankan kring hans l�nd, af liljor och af gr�nt,
Som g�r hans bild s� sk�n, har �gats undran r�nt.
En blomma h�r och d�r hon v�l sin f�gring r�jer,
Dock intet mot den krans, som mellan rosor h�jer
En myrten of�rm�rkt, i gyllne tr�dar sn�rd,
Af Venus sammanf�st, af Gracerna f�r�rd.

Den kulna k�llar-svaln inunder Templets stoder
Med stolar f�r i dag tillreds hvar Bacchi Broder,
D�r ifr�n st�rsta �m till mins ta svag�ls-stop
Man dagens vivat h�r i nattens hesa rop.
Ett r�kverk och ett os g�r hjernan yr och galen
P� dem som utan glas st� quar i yttre salen.
F�rargelse och �ngst bland detta Ridderskap,
Som tr�ngas om hvarann med etterfulla gap,
I gerning och i ord sig uppenbart f�rklarar.
De ropa: � Skranket opp! � - men dagens Marskalk
svarar:
� I gode Bacchi M�n, besinnen Templets pr�l
Och veten: hvar och en �r Herre till sin b�l! �
Strax inom skrankets plan en m�ngd af lampor glimma,
Som hv�lfva sina sken inom en rosig dimma,
D�r man en bugning ser bland Templets Tjenste-m�n,
Fr�n digraste Grosseur till minsta K�llar-sven.
De �ldste Kypare utaf hans Vin-betjening,
Som hafva hvar sin �m i �r haft till f�rl�ning
Af syracusa-vin - och ingen droppa g�mt
Vid Kungs och Drottnings sk�l: dem har han intet
gl�mt.
Sitt bref i dag de f�tt, neddoppadt i liqueurer,
P� k�llarm�sterskap och rang med Directeurer.
Ja, han har samlat dem och deras nit ber�mt,
Med dem ur sin pocal ett Westmans porter t�mt
Och jollrat hit och dit om lifvets m�nga �den,
Hur detta porter b�r en l�kedom mot d�den -
Tills gyllne b�garn s�gs upplyftas med f�rord
At intet t�mma den, f�rn dagens fest blir spord.
Ej n�gon d�dlig munn m� af dess nectar smaka,
F�rr�n en viss Bacchant sig skyndat ned tillbaka
Ifr�n Olympens Drott med Gudarnas beslut,
Till hvilkens �ra den i dag skall t�mmas ut.

En nattens tystnad r�r; i v�ntan upp� svaret
Den helga duken breds kring stora punsche-karet,
Hvars fransar, fuktade af mosler-vin och fler,
Vestaler h�lla upp och stundom sl�ppa ner,
D� vid en sorglig s�ng af undang�mde Choeurer
Man slefvarne framb�r till Templets Provideurer.
F�rl�ten fl�ktande bortskymmer Gudens rum,
Hvars V�lnad simmar ren i karets fluidum.
De hvita eldars sprak med purpur-t�cken sl�ckas,
Och m� ej minsta glas i minsta vinkel br�ckas!
Sig driste ingen fram, om ock en Jensen fanns,
At snegla p� sin b�l och hicka vid dess glans!
Ren Kypar-svennerna med blomster-knutna l�nder,
Med kr�nta hufvuden och sammankn�ppte h�nder
I dubbla leders l�ngd �t choret dragit sig
S� fort, at �gat ej hint �gna deras stig.

Hvad lust i Bacchi hvalf! Ej verldsbekymren trycka:
H�r saknas alt begrepp om �de, tid och lycka,
Ej n�gon modf�ld t�r ur �gat rinner ner,
Om intet till en h�md i n�gon anns quarter,
Som skuffat fram sitt glas och dricka vill allena.
Emedlertid hvar Sj�l vill sig i frid f�rena;
En Girug nyckeln gl�mt i l�set f�r sitt skrin,
En h�g och v�rdig r�st, en f�rblommerad mine,
Och en afdankad V�n med r�da �gon nickar
Och med en bl�dig sj�l en from f�rlikning hickar.
Men dr�pligast af alt: en Usling sofver h�r
I famnen, trygg och fri, upp� sin G�lden�r,
Och ingen st�mning mer p�t�nkes eller gissas -
Tills m�rkret skingrar sig och Templets f�rl�t hissas.

Bacchanten redan syns vid lutans �mma ton,
Som prisar dagens helgd, d� Bacchus i Person
Med b�garn �skar ljud at Jofurs �ra h�ja,
Befaller Br�derna at sina kn�n nedb�ja,
Bet�nka dagens glans, som snart gudomlig tycks.
Den helga duken strax af punsche-karet rycks,
Sig alla Templets M�n i denna tjenst f�rena,
Och Bacchus ropar ut: � Sophia Magdalena!
En Drottning �, ropar han, � i Norden har sin tron,
Hvars kunglighet �r k�nd, fast ej af min Person.
Men Gudarne befalt - och Gudar m�ste lydas -
At �nda till mitt hvalf skall hennes �ra tydas,
Ett Folk, ett tappert Folk, s� �delsint som stort,
Upph�ja hennes l�f, det hon sig v�rdig gjort.
En Drottning, from och mild, beprydd med stilla seder,
V�lg�rande och god och v�rd Olympens heder;
Ocks� ha Gudarne f�rs�krat i min hand,
At hennes lif s� dyrt, till hugnad f�r sitt Land,
Skall i en m�ngd af �r i lugn och frihet skrida,
Med sin Gem�l i famn och Prinsen vid sin sida.
Ren Charon �r befaldt, fast�n han �ran kr�kt,
Den f�rjan s�nka ned, som hennes skugga s�kt.

Intagen, Bacchi M�n, med gl�dje edra s�ten
Vid b�garns sista klunk och instrumenters l�ten!
Ert fluidum tillreds uti ett r�gadt m�tt,
Er munterhet min fr�jd, ert hjertelag �r godt.
Gack, du Bacchant, tillbaks, s�g Jofur helt allena,
Hur Norden v�rda vet Sophia Magdalena! �






Prydd med den �ra
Kronan at b�ra,
Din dygde-l�ra
Hvart hjerta r�r.
Gustaf du f�gnar,
Sverige du h�gnar.
P� Folkets v�gnar
V�r s�ng afh�r.

F�r Magdalena
Hjertan sig ena,
Med suckar rena
Blif hvar sin Tolk.
O Drottning �mma,
Din dygd ber�mma
Kan aldrig gl�mma
Ditt trogna Folk.

I Floras l�nder,
Vid dessa str�nder,
Med h�jda h�nder
V�r dyrkan tag.
Af �dets lagar
Njut s�lla dagar,
Ditt namn behagar
Hvar Svensk i dag.







I dag p� Ryktets vingar f�rdt,
Prins Carl, ditt namn v�r undran v�cker;
Det Svenska Folk dig lagren r�cker,
Sen det har dina segrar h�rt.
En Carl igen af Wasa-Stammen
Har upptr�dt i sin hjelte-skrud,
S� sjungom vid basuners ljud
I Herrans hus ett heligt Amen!







S� har nu vid Hogland, god V�nner, s� skett,
At Neptun - hvem kan det f�rd�lja -
Med lagrar p� gaffeln, som Gudar ej sett,
Han helsar Prins Carl p� sin b�lja.
Sen Prinsen tillbakas sin helsning beredt,
S� l�t han sin eld med v�gen altid Fienden f�lja.

Och viljen I h�ra, s� m�rken nu blott,
Hur Prinsen vet vindarna styra.
Knappt solen ur molnen vid morgonen g�tt,
F�rn k�len br�t v�gornas yra.
Ren f�stet det mulnar af skott upp� skott,
Och d� h�gt i sky Apollo tog och st�mde sin lyra.

Nu veten I alla, Prins Carl hvem han �r,
Utrustad med mandom och �ra.
P� h�jden af Hogland han Segren besv�r
Den lagrade gaffeln framb�ra.
Neptun upp� d�cket han st�llde sig d�r,
Och Prinsen framf�r - och Segren b�da Hjeltarna n�ra.

S� b�rjade stormarna tjuta och gny,
Och fartygen gunga p� v�gen;
Med blixtrande dunder och r�ken i sky
S�gs masterna glimma i l�gen,
Och flaggorna bl�ste, och elden blef ny -
Och Neptun han log, och kulorna de hvinte i t�gen.

Nu talte de tv� till hvarann upp� d�ck:
En Stridsman vi oss nog p�minna -
Den Greigh, som all Verlden �n aktar s� k�ck,
Ej nionde g�ngen m� vinna.
Nej, Fienden tukta till rysning och skr�ck,
Hans blodiga k�l skall skjutas ner och sjunka och brinna!

Ur hvirflar af r�ken vid blixtret ibland
S� syntes, men nu intet mera,
I blodiger skjorta med v�rjan i hand
Wachtmeistrar och Hornar och flera.
Prins Carl, f�ll nu t�rar, och gr�t, Kung och Land!
Blif, Sverige, best�rt, men gl�m ej dessa M�n ingendera!

Ur brinnande m�rkret af Neptun i lur
En julle i linien framkallas:
Anf�raren trotsade d�d och natur,
Af �ran at endast befallas.
N�, Ekholm, ditt namn under kulornas skur,
I st�fven p� julln, d�r skall ditt namn inristas af Pallas.

Apollo, h�j lyran och l�fs�ngen sjung!
T�nk, Ryktet i dag n�ns ej ljuga:
Prins Carl har som Hjelte och Bror af sin Kung
Den �ran med Segren sig buga.
L�fsjungen dess K�mpar, b�d Gammal och Ung,
Fr�n Rik och F�rn�m till Tiggarn, d�r han ler i sin stuga!







Dyre Kung, var v�lkommen nu �ter
Fr�n krigets larm i blodiga stig!
Se ditt Folk, hur i gl�dje det gr�ter
Och i stoftet bugar djupt f�r dig!
Har du dig m�dat, �del och stor,
Med din Broder g�tt d�den till m�te,
S� �ppnar ock Svea sitt sk�te,
Omfamnar Gustaf med sin Bror.

Hoglands seger och Gustaf tillbaka,
Med lagrar kr�nt - hvad felas oss mer
�n den v�llust i Norden at smaka,
D� i enighet man dig tillber.
Du har ett skingradt Folk gjort till ett,
Och du l�rt de Upproriska k�nna.
Med din klinga, ditt tal och din penna
P� nytt du Sveriges v�l beredt.

Prester, �ppnen nu Templen och buga
I alla Rikets vinklar och vr�r
Och utbreden i ringaste stuga,
Hur F�rsynen helgat Gustafs sp�r,
N�r han f�r Folket tog sitt beslut
At dess Ov�n i boj orna binda.
Du, s� �lskad af oss fr�n din linda,
I d�den v�ra suckar njut!






Ur en pr�ktig sky och l�ga,
Viftad �fver Nordens fj�ll,
Vid en glans af Iris b�ga
P� Tritonens v�ta h�ll
Och vid klangen af Najader
Ifr�n Hoglands r�da strand
Str�cker Neptun ut sin hand,
H�ljd af hvirflar och cascader.

Dyre Carl, ditt namn beb�dar
All Olympens v�lbehag;
Mars ur molnet djerft dig sk�dar
Med en bugning p� din dag.
Vattu-Nymfer kring dig ljunga
Mellan fr�jde-eldars sken,
Och l�ngst in i Elis�en
Skalderna din �ra sjunga.

Din Gem�l fr�n detta h�ga
Helsas b�d som mild och sk�n;
Minsta blick af hennes �ga
Utg�r alla dygders l�n.
Skalderna p� nytt upprinna
Under friska lagrars blad:
Voltaire med en Carliade,
Rousseau f�r din Hertiginna.







Min S�ng-M�, tills i dag orolig och f�rskr�ckt,
Har �n p� krigets f�lt cypressen blodig brutit,
�n med en bortv�nd suck hon lyran fr�n sig skjutit,
�n b�fvande mot skyn hon lyran �ter r�ckt:
Det k�ra Gustafs namn till t�rar henne v�ckt,
Oviss om Hjeltens lif hvad Gudarne beslutit.

Ej hennes oskuld l�rt tillreda smickrets gift,
Ej krypande och l�g hon sig f�r Folket s�nker;
Nej, helgad af den eld, som kring Apollo bl�nker,
Dess armar str�ckes ut med en belagrad stift,
Och detta guda-sken upplyser hennes skrift,
D�r �ran endast ser, hvad Redligheten t�nker.

O Kung, n�r hon dig sett i glansen af din tron
Ell under snillets fl�kt, d�r hon dig v�pnad m�ter,
I spetsen af din H�r, af nyss utg�ngne G�ter,
O Kung, hon helsar dig med kn�fall vid canon!
Hon �mt omfamna vill din Kungliga Person,
Fast trummans hvirflar h�rs och krigs-trompeten st�ter.

S� �r du, dyre Kung, i tidens rymder stor:
Du trampar Herculs sp�r och ler �t Atlas b�rda,
Du Elefanten t�mt at mindre byten sk�rda
Och ryckt ett blodigt rof ur Mouskov-�rnens klor.
P� Gud och dig och tid v�rt vidare beror,
Om vi i fridens tj�ll bli lyckligt �terf�rda.

Dig S�ng-Gudinnan sett med eldad f�resats
Inunder nattens sken at kufva dagens r�nker;
Och mot den f�nsterluft, d�r Norra Str�mmen bl�nker
I gr�na hvirflars skum at omge ditt Palats,
Just d�r din lampa lyst, och Kunglig p� din plats
Du Nordens �den hv�lft - s� S�ng-Gudinnan t�nker.

Men ack, i din paulun af krigs-trompeten v�ckt
At dra till h�rnad ut och f�r din krona strida,
Skall �n din fot ett steg till stranden n�rmre skrida?
I l�gor och i blod mot Afgrunds hela sl�gt
Skall �n din dyra arm vid svenska fanors fl�kt
I elden str�ckas ut at �dets dom f�rbida?

Skall Hoglands Hjelte �n mot b�ljors raseri,
Mot elementers v�ld och tusend d�dar f�kta?
Skall �n en g�ng hans flagg bland skjutna k�lar fl�kta
Och Segren d�ck fr�n d�ck hans dolda Skydds-Gud bli?
V�lan - i Gustafs namn hans �ra �nske vi
Men �mma f�r hans blod, s� �delt, svenskt och �gta.

Ja, dyre Kung, din Lag, af Jofur skickad ner,
Uti sitt sammanhang en �del anda r�jer;
Och hvart din anda vill och hvar ditt �ga dr�jer,
Du med en enda blick all rymden �fver-ser.
N�r stormen bl�ser upp, du kufvar b�ljan ner
Och ensam - Gudar lik - befallande dig h�jer.

Din vishet - ej en frukt af n�gon m�ngd af �r,
Dem l�ng f�rfarenhet i tidens skiften f�ljer,
Nej, medf�dd med ditt blod, och d� hon mest sig d�ljer,
Hon stadgar Rikens v�l och Nordens undran n�r;
Hon med en eldad blick i cabinetten g�r
Och stundom, solen lik, i molnena sig h�ljer.

Din statskonst �fver alt med egna �gon ser,
Du �r ditt Lands Monark och sjelf din Trons Minister.
At granska dina v�rf �r �ka egna brister,
Och misstro dig om godt f�r�ka dem �n mer.
Belacka Sanningen och sl� dess altar ner
Tillh�r otacksamhet - mer grym �n afund bister.

O dyre Gustaf, du - du Landets F�rsta Son!
Hur l�r en g�ng ditt lopp i h�fderna beskrifvas
Och Skalderna en qu�ll utaf din aska lifvas,
Fast�n den h�gsta s�ng blir deras l�ro-sp�n:
Jag menar, d� ditt stoft inviges grifte-vr�n
Och inga Afunds-M�n kring dina stoder trifvas.







Pomona �ppnar oss v�rt Tempel, ung och glad;
Vid vattnets klara sorl kring tr�dens lugna rad
De tysta bl�ddror sl�, och dammens rudor leka,
Och tr�den grena ut i sina l�dor bleka
Citron och pomerans.

Gudinnan k�rlen ger och drufvorna sin ans;
Med Vinets Gud i bredd och sirad med hans krans,
Hon sina gyllne h�r kring sina axlar kastar,
Med h�stens korgar prydd, ur Fauni salar hastar
Och niger vid v�rt bord.

Hon invigt denna fest �t Hjelten i v�r Nord,
Hvars vapen-lycka, k�nd, beundrad och f�rspord,
Af Gudarna p� nytt neds�ndes svenska jorden;
D�rf�r vid pukors klang de blomster-str�dde borden
En nectar gjuta h�r.

Dig Gustaf - dyre Kung! - likfullt dig helgad �r
Den dag, som �n i dag sitt h�ga v�rde b�r
Af Majest�tets glans, i din Person f�rsvarad,
Af Folkets s�kerhet, i Lagens skygd bevarad,
Sin underg�ng s� n�r.

Ja, Templet likafullt, o Kung, dig helgadt �r,
Fast f�lten bl�nka nu af trummor och gev�r
Och v�ra Br�derskap i Bataljoner t�ga
At p� din f�rsta vink den sista droppan v�ga
Af ett dig troget blod.

Dock, Gustaf, dyre Kung, till br�st och hjerta god
Till�t, at jemte dig din Broders �restod
P� denna dagens fest v�lsignes och upph�jes.
All Verlden vet, i dig hur �mt din sj�l f�rn�jes
Af �ran endast den.

Hur du i tappra steg med v�rjan vandrar �n
I minor, stoft och blod at leta Fienden,
At r�dja Folket v�g till en sjelfst�ndig lycka.
Du l�ngsen hint din v�g med oljo-quistar smycka -
Men �gat d�rifr�n!

Du, fr�mst utaf din �tt, som Fosterlandets Son,
Uppammad i dess sk�t och om dess s�llhet m�n,
Uti din rustning kl�dd at Folk och Land f�rsvara,
Dig helse Segren s�ll, dig H�rars Gud bevara!
Ditt lif ett Himlens l�n.

Fr�n klippor svallad ut i stormars d�n och d�n,
Vid alla vindars pip i st�nger, block och r�n
Och tusend �rors squalp, d�r �rlogs-mannen dr�jer,
Prins Carl, din gyllne k�l sin ljusa vimpel h�jer
Och b�dar din Person.

Af Gudar ombetrodd at freda Svea tron,
Med �skan i din hand och �ga p� canon
Och Segren vid ditt ror och Furierna i t�gen,
Till�t oss, tappre Prins, v�r Skydds-Gud, oss bev�gen,
At v�ra offer ge.

At denna Folkets fest i h�gsta klarhet se
Inom v�rt blomster-hvalf och gyllne altare
Vi bugande mot Skyn upps�nde trogna b�ner,
Tilldess �nnu en g�ng Od�dligheten kr�ner
Det v�rf dig �terst�r.

Din vishet, ej en frukt af n�gon m�ngd af �r,
D�r l�ng f�rfarenhet uppletar Hjeltens sp�r:
Nej, medf�dd med ditt blod och dina tappra seder,
Uppdagas all dess glans, till v�rn f�r Rikets heder,
I skygd af Gustafs namn.

Hur fordom kring din k�l i M�larns lugna hamn,
P� Lof-� str�nder hv�lfd utur Najadens famn,
Har jag ej lyran h�jt at dig, min Prins, l�fsjunga!
Nu h�rs Tartarens brak kring dina k�lar ljunga,
Befalte af din hand.

F�rg�fves valthorns ljud utbreda Lof-� strand
Vid fromma hjertans qual och vackra �gons brand;
Ej mera snillets lek i dessa lunder �fvas,
Mer ses en �dling ej till strids och brottning pr�fvas
I ridderliga spr�ng.

Knappt under tr�dens rusk h�rs minste t�ttings s�ng,
Ren Echo, dyre Prins, har flytt din pavillong.
Men, store Carl, en dag, som Nordens frihet gagnar,
Det blir, d� i triumf upp� Neptuni vagnar
Du det tillbaka f�r.

Apollo, led min hand och mina str�ngar r�r
Och, om du fr�n mitt tj�ll min svaga st�mma h�r,
S� s�nd ifr�n din skog de Nio Systrar neder,
Som elda mina slag - det g�ller Stridsmans heder,
Som inga faror flyr.

V�l hundra Skalders rop Apollos �ron bryr.
S� l�ngt hans armar str�cks, om lyror han bestyr:
En sv�rm i Nyk�ping, som Guden aldrig skona,
Och en o�ndlig rad Psalmister fr�n Carlskrona
J�mt klinka p� hans spel.

En gnista af hans eld ej blifvit deras del,
Och till s� h�ga v�rf k�ns handen kall och stel.
De starka Andar fly, de sk�na t�rar tryta,
Ej br�stet h�jes upp at ljufligt sig f�rbyta
Till fina k�nslors h�jd.

Emedlertid v�r fest, som tecknar Landets fr�jd,
Inviges helst en Sj�l, okonstlad, �m och n�jd.
Ocks� m� Skalderna, f�rn�mare och ringa,
Med en gemensam r�tt i dag h�gtidligt klinga
Och prisas vidt och bredt!

Lyft mig, Olympens Gud, f�r�dla blod och vett
At v�rdigt teckna af min Hjeltes �dla svett,
D�r han i mist och moln gick at sin lager sk�ra
Och utur Hoglands djup uppreste Sveriges �ra
I glansen af sin arm!

S�nd mig af Gyllnborgs eld en str�le i min barm,
D�r han p� B�ltens is g�r sj�len h�g och varm
Och en Carl Gustafs f�rd i varma f�rgor m�lar!
S�nd mig, Olympens Gud, en blick utaf de str�lar,
Som slocknat med Dalin!

D� Carl den Tolftes stoft med Skaldens sorgsna mine
Till Nordens b�fvan n�mns vid kulors bloss och hvin,
En Sj�l, som verldars hot ej m�gtade f�rf�ra,
Ett blod, som h�ftigt brann och kallnade med �ra,
De gamla Wasars likt.

Men, i mitt �mne tjust, s� h�gt, s� �rerikt,
Snart kn�fall f�r en Skald mitt minne mig besvikt:
Vid Gustaf Adolphs graf hans sorg-cypresser blomma.
Du purpur-prydde Skald, gjut i min sj�l ditt fromma,
Ditt lekande behag!

Nyss aftonrodnans blick utg�t en svalkad dag
Vid hela nejdens fr�jd i s�lla Hjonelag;
En �-bo sysselsatt sin f�ngst ur viken vinda,
En ann sin slipsten dra, den tredje noten binda
Och vittja sina n�t.

Neptun, med gaffeln h�jd som Vattnets Majest�t,
Han ropar: � F�ljen mig i mina svala fj�t!
I Barn kring Nannis grund och Syskon med de Ester,
I varen vid godt mod! Jag p� min tre-udd f�ster
Tre Kronor - bugen er! �

I samma �gneblek bland vimplar m�nga fler
De klufna �rnars gap all nejden fasa ger,
De fladdrande standar, de grinande metaller,
Som andas lifvets pest, d�r alt till fota faller,
Br�t fram ur alla sk�r.

V�r dyre Prins, Prins Carl, sitt Fosterland s� k�r,
Som det utaf hans br�st tillbaka hedradt �r,
Han ser en Greigh sig mot Neptuni axlar st�da
I skenet af en flamm, hvars minsta gnistror d�da
Och gl�dgar Hjeltens plan.

En Greigh - hans vimpel k�ns kring hela Ocean,
Dock ej som Tetuan, Algier och Maroccan,
Nej, som en v�rdig Son at Neptuns treudd r�ra
Har Verlden honom unnt det h�ga namnet f�ra,
O Prins, af din Rival.

Hans linie riktas dig med kulor utan tal:
Du fruktar ej hans vind, du trotsar hans signal,
Aldeles ej hans arm kan mot din klinga strida.
H�gaktad p� din k�l, med Wranglar vid din sida,
Din eld f�rgyller skyn.

Och Baltzar Horn, din V�n, Prins Carl, i vattu-bryn,
Opprymd uti sin sj�l, oppeldad af din syn,
Han r�ddade - han fl�g, bland tusend eldars fasa:
En Wase r�ddad blef p� vattnet - af en Wasa,
Som inga faror skytt.

F�r Kung och Fosterland hvar Hjelte, f�dd p� nytt,
Med gamla krafter brann, som nya d�dar flytt.
Och Carl, v�r dyre Prins, som helgas denna dagen,
Han, af Nationens r�st till borgar-r�tt upptagen,
Sin borg i hjertan har.

�n �terst�r en suck f�r Landets Kung och Far,
Dess Drottning och dess Son, som samma anda drar:
At snart i fridens lugn sitt Folk lycksaligt finna.
Liksom p� denna park v�r glada Hertuginna
V�r djupa helsning f�r.

O, at v�r dyre Prins, d�r han mot Ov�n st�r
Och str�cker sitt bef�l - o, at dess arm f�rm�r!
O, gifve H�rars Gud hans H�rar mod och lycka
At utur Grannens hand en blodig boja rycka,
Oss tillredd m�nga �r!







O, hvad fr�jd, som denna dag
Inom dessa murar sk�nker!
Hofvet i sin f�gring bl�nker,
Liksom i min galla jag.
Ocks� �r bland mina F�der
Ingen �n s� pr�ktig sedd,
Som med h�gsta rang i bredd
Burit s�dan f�rg till kl�der.

Men med all min granna stat
Tusend �gon mig f�rf�ra.
Prinsens Kockar mot mig sv�ra
Vid min blick p� minsta fat.
St�nd-Drabanternas mustascher
Mig ofreda m�ngen g�ng
Mer �n salig Hedmans spr�ng
Mellan Marskalkar och Pager.

B�st jag med en k�rlig mine
Mig i Slottets farstu krummar,
Grufligt Vakt-Paraden trummar
Vid en str�f trompet-marin.
Men at n�gra r�ttor krama
D�r i g�ngarne, som f�rr,
�r ej v�rdt, ty vid hvar d�rr
Flere kattor med mig jama.

�ndtlig nu i tysta fj�t
Jag Ers H�ghets tr�skol m�ter,
D�r min ringhet ej f�rg�ter
Trohet f�r Ert Majest�t.
Sjelf af Lejons �tt med �ra
Jag en �ttling n�mner mig,
Och hur kan den tvinga sig
Afvog sk�ld i br�stet b�ra?








Dyre Kung, v�lkommen �ter,
G�r v�r fr�jd ej k�rt!
Hvar en af oss bittert gr�ter,
Om du reser bort.
H�r v�ra suckar! Kan du oss dem neka?
Oskuldens t�rar pl� hjertat beveka.



N�, min Mor hon alla dagar
Talar med min Far,
�n om Gustafs milda lagar,
�n om v�rt f�rsvar;
Hur han p� f�ltet af Allmagten r�ner
Styrka och vishet, som verket bekr�ner.

c III.>

Dyre Gustaf, njut den �ra
Som ditt Folks f�rsvar!
Vi som sm� ditt l�f hemb�ra,
Dig som Sveriges Far.
V�lkommen �ter! Vi niga, vi buga,
Alla dig l�fva till ringaste stuga.



Gud, som sk�nkt v�r Kung tillbaka
Utur krigets larm
Och, v�r �nskan at bejaka,
Lagerkr�nt hans arm,
H�r v�ra suckar! Du ser, hvad vi mena.
Med r�tta Svenskar v�r r�st vi f�rena.







Bland det Folk, som trogit hastar
Till sin Kung p� denna dag,
�r, Ers Majest�t, just jag
En som sig i stoftet kastar
Med en bl�dig blick till Skyn;
Hit ur Marstrands klippor buren,
Ser jag Lyckans v�g afskuren
Och en dimma f�r min syn.

Till min bygd och m�rka kula
S�nd, Ers Majest�t, sin n�d,
Fyll v�rt toma husger�d
Med en mer tillr�cklig smula
Inom Thorsby ringa g�ll!
Om v�r Kung v�rt armod k�nde,
Blef visst Thorsby v�rt prebende
Och min Gubbe glad och s�ll.







I n�dens kulna stund din suck den H�gste h�r,
D� du i eldat spr�ng �n dina flyglar str�cker,
�n, dold i v�gors svall, ditt h�ga kall uppt�cker,
At blidka den mot oss det dragna sv�rdet f�r.
Utrustad med det v�rn, som dig s� m�gtig g�r
At �fver hjertan r� och tappert Folk befalla,
Till trots mot Ov�ns gny l�t strids-trompeten skalla
Och sl� hans stolthet ner, d� han sitt hufvud r�r.

Den starke Gudens arm ur Helgedomens skyar
Han s�nde dig sin hjelp vid Zions gr�t och b�n,
At hvad ditt hjerta vill, d� du din eld f�rnyar,
O Konung! m� dig ske, din m�dos svett till l�n.
Ditt anslag lyckosamt uppfriske oss de fr�n
Till den s� ljufva frukt, som fridens palmer b�ra;
Alt till den H�gstas l�f, dig och ditt Folk till �ra,
Som vimlar kring din tron med nya hjelte-r�n.

Vi fr�jde oss i dig, o Konung, vi oss fr�jda,
At du oss hjelper upp, d� du v�r trohet ser;
Mot tusen d�dars gap syns v�ra spetsar b�jda,
I Guds, i v�r Guds namn vi resa v�rt baner.
Hvar Stridsman af den lust l�ngst in i elden ler,
At Herren, H�rars Gud, fullbordar dina b�ner,
At Segren �rerik de svenska vapnen kr�ner,
Till dess en fredad jord du spadan �terger.

Vi m�rke Herrans hand, han hjelper nu sin Smorda,
Hans h�gra hand till hjelp utstr�ckes v�ldelig;
De andra m� sig fritt till v�rt f�rtryck omgjorda,
Men vi f�rl�te oss, o Herre! upp� dig.
Hvar en med andakt djupt i asko bugar sig,
I b�ner f�r v�r Kung hvarann vi �fverr�sta;
De andra i sitt spr�ng p� sina vagnar tr�sta
Bland Resen�rers damm och h�stars tramp och stig.

De �ro fallne ren, de �ro nederst�tte,
Men vi, utaf din n�d, vi �n uppr�tte st�;
�n v�ra vagnars hjul ej synas oss f�rn�tte,
Och v�ra fanors fl�kt �n Ov�ns murar n�.
O Herre Zebaoth! vi till ditt altar g�,
Med b�fvan i v�r sj�l vi g� hvarann till m�te:
Bevara Gustafs lif, at Stockholm i sitt sk�te
Med ett Halleluja m� honom �terf�!







Segrande Furste! Dagen svalckas,
Caron din k�hl med b�fvan nalckas,
Trummorna tystna,
Tritonerna lystna,
N�r du med oliven h�lsar Neptun.
Thetis helt djupt, den m�gtiga Frun,
Niger i vassen vid Eols basun.
Najaderna brottas och vid canoners sm�ll
Mot bergen skaka sina glittrande fj�ll.

M�rck! dyre Printz, i minsta stuga
Blottade hj�ssor djupt sig buga.
Barnena tiga,
Men M�drarna niga
Och gl�mma i gl�djen f�lla en t�r.
Dyraste Printz, Printz Carl, du �r v�r!
Hvar fins v�l den som till altaret g�r
Och intet med t�rar bek�nner nu med mig,
At Swerje r�ddat �r af Gud, Kung och dig?







Hvad gr�l om Backii kannor
Bland Templets Tjenstem�n i dag,
Med violetta pannor
Och bl�diga behag!
En ropar i sin ifver:
� Printz Gustaf Adolph, lefve han! �
En �ter varsamt klifver
Men tumlar p� en ann.

D�r drufvans safter str�mma
Uti en bakanalisk lut,
Sig hjertat eij kan g�mma:
Det tr�ngs i t�rar ut.
� Gud m� v�r Printz bevara! �
Blir hela lagets hesa skr�l.
Ja, m� hans s�llhet svara
Mot �ldrens h�gsta m�l!







Kom, Apollo, gack din Skald tillhanda,
Om mig egnar kallas din!
Sk�nk mig Hogarths �ga, eld och anda,
L�t hans teckning lifva min!
Redan min Skugga tungt i en dvala
R�ner s�mnens roliga gr�l,
Och ren mig tyckes vinet squala
Kring min hjessa och min h�l.

B�len, fylld, p� bordets rundel r�ker,
D�r citronens skurna skal
Sig ikring den varma br�dden kr�ker
Under slefvens dropp och squal.
Ljuset i staken osande l�gar
Bland de spr�ckte, virade krus,
Och Freemans Best - om n�gon fr�gar -
Dagas af det samma ljus.

Af det fluidum p� duken sjuder
Svettas v�ggar, bord och golf,
Och i vr�n, d�r urets kl�mtning ljuder,
Pekar s�jarn ren p� tolf.
D�f vid dess valsar, med v�t mundgipa
Och nattm�ssan vicklad och hvit,
Grubblar Bror Bredstr�m vid sin pipa
Om v�r riksg�ld och credit.

Rygg mot rygg, mot bordets �fra �nde,
Ren af r�k och �ngor sjuk,
Syns en hickande och bakv�nd Fr�nde
I en grenad, svart perruque.
�ter en annan Skugga den h�jes
Med en blick, om punschen �r sval:
I dess insjunkna kinder r�jes
Lefrens b�ld och lungans qual.

Snarkande p� stoln, med hand i barmen,
Skallig gapar d�r en ann;
Lockperruquen, smord och sm�lt i varmen,
Halkat af den Bacchi Man.
�ter en ann i l�nstoln han fattar,
Spiller, hvad i flaskan nu fanns.
M�rk, hur Prelatens maga skrattar
�t den Brodrens ragel-dans!

I en syrlig dimma Brodren famlar
D�r med kr�kta kn�n och l�r,
Fromt mot dukens v�d hans V�lnad ramlar
Och buteljen s�ndersl�r;
Handen, som r�jt sin styrka p� duken,
�r som �rat domnad nu nyss,
Som, fast det gluttar ur perruquen,
Ej till bordets visor lyss.

Himmel, ack, d�r damp han hufvudstupa,
Discoursive, Brodren Per,
Han, som altid gratis v�rmt sin strupa
Och vid sk�ln Oratorn �r!
F�ttren i v�dret nedsparkat hatten
Under hans orerande pr�l,
Hvarf�re ock i denna natten
Pannan b�r tv� djupa h�l.

�dla Skugga, p� hvar stadens gata
Nyss din l�pp fl�g quick och yr,
Nyss om Kung och Land du lyktat prata,
Nu ditt �ga ljuset skyr;
Nyss din nattkappa, stelnad i tv�tten,
Nyss till festen manglades sl�tt,
Och nu med ljuset i manschetten
Brinner hela �rets tv�tt.

I din dr�m, Kamrat, hvad bilder stimma,
Du, som hand mot pannan f�r
Och som, quafd i Br�drens gyckel-dimma,
Snart af vinets �ngor d�r.
M� Morpheus ditt �ga betunga -
Jag, med hjessan blottad och kal,
Vill f�r min Kung en visa sjunga
Vid en gladt opph�jd pocal.

I raske tv�! I Kyrkans F�der!!
Med gurgladt svalg och svarta kl�der,
Som k�mpat i er anlets svett -
Klockan g�r r�ttnu till ett. ||
Hurra vid glasets klang mot tapeten,
Ers V�rdighet, i denna dieten!
Du ler och plirar vindt och snedt -
Klockan skrider r�ttnu till ett. ||||

Du ystra Skalk, som �gat v�nder
Med svarta blick och hvita t�nder,
Ditt glas �r altid tungt och hett -
Klockan g�r r�ttnu till ett. ||
Din sk�lmska mine kan Br�derna locka
At tumla med dig, du Bacchi Docka:
Du redan deras �de sett -
Klockan skrider r�ttnu till ett. ||||

Klang, du, som b�lens olja skummar,
Och du, som glasets br�ddar tummar
Med l�jlig blick i ljuft och ledt! -
Klockan g�r r�ttnu till ett. ||
Kom, drick, till dagens fackla sig t�nder,
Drick Konungens sk�l i Svea L�nder,
Som Norden lugn och frid beredt! -
Klockan skrider r�ttnu till ett. ||||









Pryd, Stockholm, dina torg, str�ck vimplar och standar
Res gyllne stoder opp till Wasa-�ttens �ra,
Hvars kr�nta Skuggor �n fullt �ga r�tt beg�ra
En tacksamhetens t�r, otvungen, h�g och klar!
Men med ett eldadt br�st, vid ljudet af trompeten,
Af trummors dunder-d�n och ystra f�lars lopp,
H�j Gustaf Adolphs bild p� trogna skuldror opp
Och, i din tr�ngsel kl�md, bet�nk f�rg�ngligheten!

Utrustad i triumf, ur nyss kullslagna skjul,
Bland starka armars m�ngd, som offra all f�rm�ga,
Syns pr�ktigt steg f�r steg p� brustna plankor t�ga
En �rans h�gtids-vagn bland linor, spel och hjul.
Af vagnens rullande ren �rats lystnad m�ttas;
I tankans f�rem�l p� Sveriges dyra Hopp
V�r Hjeltes minnes-stod med vivat reses opp,
Och denna dagens helgd i seklers l�ngd ber�ttas.

Mot tidens rost och �rg och bittra �drors svall
Bet�nk i snillets verld, hur Hjeltars dater fredas,
Hur deras h�ga v�rf till allm�n undran ledas
Som deras anlets-drag i marmor och metall.
�n af en rimrik s�ng, den Skalderna de gilla,
Och �n fr�n Herdens fleut, okonstlad, len och l�tt,
Utbredes deras l�f at tolkas �tt fr�n �tt,
Trots afunds vreda sorl at ljudets fl�kt f�rvilla.

Ja, i det dyra namn, som sv�fvar kring din stod,
Som �n ur �gats blick en pressad k�nsla gjuter,
I detta namn v�rt blod sin h�gtids-timma njuter,
Och Gustaf Adolphs stoft �r Norden en klenod.
Hans varelse i dag den liksom �terkallas,
D�r han i lagrars skygd, med str�ckt commando-staf,
Tycks �n p� Lytzens f�lt vid h�stens ljusa traf
F�rbrylla Tillis tropp at af hans vink befallas.

Af hvad d� �gat r�nt bevittnas mer och mer
Kung Gustafs varma nit f�r denne Hjeltens �ra.
Hvad kunglig �gnalust at sk�nja marmorn b�ra
Sin dyra F�rebild, omringad af tropheer!
Canonens skarpa blixt kring alla str�nder str�ckes,
�tf�ljd af vimplars bl�st i tusen f�rgors pr�l;
Och M�larns glada flock, vid harpors skr�ll och skr�l,
Af detta sk�despel till helig k�nsla v�ckes.

Snart, Hjelte, i din skygd sig n�rmar fritt och k�ckt,
Bland ypperlige M�n till b�rd och blod och hjerna,
Od�dlige Monark! din Axel Oxenstierna,
Som ned-om din statue Historiens blickar v�ckt.
Hvad stolta tankequal l�r Svenska M�n f�rn�ja
At en g�ng �gna f� bland lansars skr�ck och larm
En Bernhard och Ban�r och Delagardies arm
Med Horn och Torstensson din rika lager h�ja.

Kom, Skald-Gudinna, kom, mitt hela v�send t�nd,
Ingjut af all din eld uti min blod en gnista!
Men ack, i denna stund min b�n till dig, den sista:
G�r i min ringhet mig ej af Apollo k�nd,
D�lj mig f�r Gudens spel i l�gsta djup och h�la,
Ryck lyran ur hans famn, med kn�fall f�r hans tron,
Och sk�nk den i min hand till en h�gtidlig ton,
At, af din anda v�rmd, jag m� mitt �mne m�la.

Nyss Morgonrodnan s�gs, i rosenf�rgad hy,
Som dagens f�rebud ur nattens �knar t�ga,
Bestr�lad af ett sken fr�n Iris sp�da l�ga
Och h�lsad af ett regn utur en purpur-sky.
Hvad hennes klara f�rd pl�r Ceres S�ner hugna!
Dess vagn med hvita spann p� gyllne axlar fl�t;
Sjelf Eol ur sitt h�rn mot v�drens v�lde r�t,
Och Neptun reste sig at hafvets stormar lugna.

Af denna l�ga v�ckt, till Nordens Hufvudstad
Straxt Neptun blef befald at p� sin sn�cka �ka,
At klippans dolda spets i vattnet s�nderbr�ka
Och f�ngsla p� dess b�k en vakande Najade,
At bland de svarta svalg, d�r Charons port uppgl�ntas
Och d� Sirenens s�ng all tjusning �fverg�r,
At d�r med gaffeln str�ckt utbreda �ppen f�r
F�r den Monarkens k�l, som p� hans b�lja v�ntas.

Triton med upph�jt horn p� l�tta v�gor samm,
D�r Echo tycktes sig till �terskall beveka;
�n s�gs en varm Bacchant p� blomster-b�dden leka,
�n, st�rtad i dess vass, bland Nymfer forsa fram.
Kring grindar, tj�ll och k�rr, vid daggens hvita dimma,
Hvar nejdens �bo sprang med vidt utslagna h�r;
Sin st�fva Fiskarn bar och Roddaren sin �r,
Och J�garn stod p� lur, d�r hunden skalf och simma.

Ren under tr�dens skygd mot mygg och bl�st och damm
Helt tidigt sig en flock i vissa matlag delat.
En Herde, sen han nyss p� nyckel-harpan spelat,
Ur k�llar-svaln i d�rrn med b�garn tittar fram;
En annan p� sin fleut h�rs �rats lystnad leda
Till Brodrens m�ltids-ro och glada g�rom�l,
D�r hans Herdinna ung, med r�da kinders pr�l,
Str�r rosor p� den duk de upp� marken breda.

Bese, hvad rolighet och oskuld och natur
Och hvad den Brodrens lek kan G�sterna f�rn�ja,
D� han med bakv�nd hatt och ut- och inv�nd tr�ja
I lustigt raglande sin st�nka t�mmer ur.
�n med ett snillrikt skutt han �fver st�ttan hoppar
Och �n med utstr�ckt arm i sin Herdinnas famn;
De kyssas �fver alt och jollra Gustafs namn,
D� Brodren helt f�rtjust beg�r en sup med droppar.

Knappt f�r alt sitt besv�r han tjugu kyssar vann,
F�rn skeppets h�lsning h�rs och �skans eldar bl�nka,
Som under vivats rop i bergen d�net s�nka,
D� djupt Herdinnan neg och Herden tyst f�rsvann.
Alt lefvande sig straxt ur d�ldens svalka drager
Med den nyfikenhet ett uppr�rdt �ga r�r.
Ett segel fladdrar fram - man gissar och man sp�r:
Och det �r Gustafs flagg i all sin glans och dager.

P� kullar, f�lt och n�s hvad nigningar och s�ng,
D� Gubbarna l�ngst fram bland Gummorna sig tr�nga
At se Monarkens k�l, hvars ljusbl� flaggor h�nga
Med brutna uddars sl�p i f�ran m�rk och l�ng.
Hvad snyftningar och gr�t emellan Man och Maka,
Som h�fva sina blick �t en l�ngst dagad vik,
Till dess af seglens skymt ej �gnas minsta flik,
D� hvar en till sin d�rr g�r gr�t-�gd hem tillbaka.

Ja, liksom �rnens flygt, mot solens l�gor st�ld,
Med vingens varma slag sig genom molnet makar,
S� ock den snabba k�l f�r vind och �ror brakar,
Tills ankarbojan tungt blir ned i hamnen f�ld.
I alla vinklar vind till f�rdel f�r Monarken;
Ren lyran Amphion mot Gudens gaffel str�ckt.
Ren Ackens glada skjul vid sm� Sephirers fl�kt
Opp-timras i sin d�ld, och Gustaf g�r i parken.

Men du, du Verldars Drott - o, du Alsm�gtige!
Som ljungar fr�n din tron och H�rarna f�rskr�cker,
�nd� ur molnens brak dem Frommom du oppt�cker
Till dyrkan af din n�d din mildhets altare.
Gjut under �ngors fl�kt fr�n k�llans varma �der
F�rfriskning i dess dryck och gl�dje i dess sj�l,
Beskydde v�r Monark, till Fosterlandets v�l!
H�r oss, Alsm�gtige, och gif oss dina n�der!

V�rt blod med denna suck i Templen eldas opp;
P� nederb�jda kn�n, i v�ta kinders sveda
Monarkens dyra lif med trogna b�ner freda
�r �mnet f�r v�r nit; och m�let f�r v�rt hopp
At, kyld vid k�llans br�dd och st�rkt af badets v�rma,
Dess br�st i sinneslugn m� andas fritt och gladt
Och at med h�lsan snart som lifvets b�sta skatt
V�r dyra Kung hos oss m� v�ra tj�ll besk�rma.

Knappt var v�r klagan v�ckt och �mt af Himlen h�rd,
Och v�ra s�nkta kn�n sig n�pplig hunnit lyfta
Och �gats spridda blick l�ngst horizonten syfta,
F�rn v�gen, dundrande och skummig och oppr�rd,
B�r oss v�r dyre Kung i v�ra armar �ter.
Hans f�rd p� l�tta hjul till Haga Park f�rsvann
Emellan facklors bl�st och ande-trutna spann,
D�, tr�stad och f�rtjust, all Menigheten gr�ter.

Tr�d fram, o Menighet - din Konung h�lsar dig!
Gack - tr�d i Templen in bland Helgedomens Fr�nder!
Ren Zions V�ktare med kalkarna i h�nder
I virkat purpur-sl�p till jorden buga sig.
Vid deras djupa suck hvad glans i hvalfven r�der!
Ett str�ligt Jehova fr�n deras br�stduk g�r,
Och under korsets fot, d�r altar-bordet st�r,
Utbreder sig dess duk i rosenr�da v�der.

H�r orgelns dubbla chor i starka st�mmor �n
Utvidga sina d�n med tungt basuna-dunder
Till l�fs�ng och ber�m af Himlens verk och under,
Som �tersk�nkt sitt Folk dess gode Kung igen.
O, fromme V�ktare, som d�r din kalk ifyller,
S�nk djupa nigningar f�r en osynlig Gud,
V�lsigna Konungen och v�nd dig i din skrud
Emot den klara disk, som solens eld f�rgyller!

O, dyre Gustaf, dig blir minnet nu besk�rdt
Med all den tacksamhet en Gustaf Adolph njuter;
Snart samma lagrars prakt din hjessa innesluter
Och en g�ng g�r ditt stoft f�r Sverige lika k�rt.
M� i hvart redligt br�st din hvila dig oppl�tas
Och �ldrens h�gsta m�l f�rl�ngas af v�r b�n,
Tills efterverldens dygd b�r dig den �ro-l�n
At vid din gyllne stod i seklers lopp begr�tas!

Sabbaten helgas En D�dlig till �ra,
Som f�r dess dyrkan uppoffrat sitt blod;
Tusende armar frambrotta sig n�ra
Till din kr�nta �restod.
Hvad dig din �ttling, Kung Gustaf, hembjuder
Tacksamma hjertan med vivat i sky!
R�ttnu trompeten den hurrande ljuder
Till Hjeltens l�fs�ng bland salvor och gny.

Snart, sen du f�rde din stolta Armada,
Lagrad vid Lytzen i blodiga sp�r,
M�rks tideb�ckren f�r verlden upprada
Hundrade och sextio �r.
Fr�jdoms bland fleuter och klara cymbaler,
Klingande Choeurer, f�rgl�mmom alt bry!
Klang f�r din Skugga bland Riks-Generaler,
som en g�ng h�lsas ned-om din statue!









D� alt p� Drottningholm af blixt och facklor ljungar
Och Pukarns hvirflar stolt, s� hvarje tillja gungar,
Framtrumlas som sig b�r,
S� gl�mmom eij en sk�l f�r den Regent bland Kungar,
Som hjertats l�f tillh�r. ||

Vid glasets r�da br�dd din trogna hj�ssa blotta,
Ifyll ditt t�mda k�rl v�l �tta g�nger �tta
Och om Kung Gustaf sjung!
L�tt dina �gons blick till Himlens skyar m�tta
Och sucka f�r din Kung! ||






Bland de hvita tj�ll och tak,
Under tr�dens silfvergrenar,
L�ngst fr�n Lappen med dess renar
Intill M�larns frusna vak
M�rk! hur Folkets dans och brak
R�jer gladt, hvad hjertat menar.

Morgonrodnan redan lyser
I Monarkens hvita fj�t,
Som ej f�r sin m�da ryser
Vid ett tr�ttadt Majest�t.

Trompeten redan har
Kring Gefle murar skallat;
F�rsynen Folket kallat
Till r�ds med Landets Far.



Bj�llrorna p� isen klinga
Bland de stolta Resande,
Riddersm�nnen glafven svinga,
Pr�sterna �t Himlen se.

Borgersman p� Bondens sl�da
Tr�star sig, fast kyld och tung,
At med Guds hjelp Gustaf gl�da,
Som snart kronan blir f�r tung.



Dyre Kung! i Gefle bygd,
D�r din klara spira h�jes,
Lycklig den som fromt �tn�jes
Med din vishet och din dygd.



Gustaf, vi v�rt l�f hemb�ra
I din famn s� �refull;
Njut en Titi sanna �ra
At begr�tas p� din mull!

Ack, hvad �gats varma floder
Och hvar t�r ditt stoft tillber,
D� kring dina �restoder
Efterverlden faller ner!



Ja! m� dina v�rf till Rikets ber�m
F�rskr�cka de stolta, uppelda de svaga
Och du, i din sj�l f�r Folket s� �m,
Snart njuta ett lugn p� ditt �lskade Haga!






Redligt k�nd du til personen,
Tag den Redlige i famn,
Och d� Ov�n nalkas thronen,
Kufva den i Gustafs namn,
Som vid tyngden af sin krona
Ofta aggets pilar t�l.
M� Kong Gustaf oss f�rsona
Til gemensamt �ndam�l!






�gat badar sig i t�rar,
Br�stet fl�mtar tungt och �mt,
Sj�len all sin styrka gl�mt,
K�nslan vild f�rnuftet d�rar,
Tankan upr�rd och f�rst�rd,
K�rlek bitterliga gr�ter,
D�den h�pen fram och �ter
B�r sitt timglas, stumm och r�rd.

Gl�m f�rg�nglighetens v�lde
Men �ndock besinna blott:
D�den r�r ej f�r det skott,
Som v�r milde Konung f�lde
Af en Niding ilskefull.
O! Alsm�gtige, oss tr�sta.
Vi hvarandra �fverr�sta
Uti klagan vid din mull.







Fr�n Zions V�ktare i deras djupa skrud
Inom de dunkla hvalf, d�r altar-borden h�jas,
D�r deras tr�tta kn�n med helig fruktan b�jas,
F�rkunnadt �r i dag ett bittert klago-bud.
Alt Folket, b�fvande ikring dess F�ders grafvar,
Det sl�r sig f�r sitt br�st, sig skingrar och f�rstr�r,
Oppt�ckande hvarann, hvad hjertats v�nda g�r,
Och dessa klago-ord i stoftet efterstafvar:

� Honom alt Israel det s�rjde l�ngan tid,
Sig sv�ra klagande i stoft och asko sade:
Ack, at den Hjelten f�ll och �gat sammanlade,
Som skyddat Israel och fr�lsat det i strid! � 
Ja! Gustaf �r ej mer, v�rt glada lif f�rsvunnit.
V�r sorg, i hjertat dold, ej fyllest yppas kan;
Nej, aldrig n�gon t�r s� varm ur �gat rann.
Ack! at v�r Konungs blod till Landets fasa runnit.

F�rr h�rdes Gl�djens r�st p� denna Junii dag
Den milde Gustafs l�f i denna hyddan h�ja;
Hvar k�nsla h�jde sig at h�gre k�nslor r�ja,
V�ckt af trumpetens klang och Pukarns fr�jdeslag.
Hvad klang vid Gustafs namn! Hvad �mhet i v�rt Gille!
Den t�r f�r honom g�ts p� fromma kinder f�ll.
Vid m�ttlighetens bord man drufvan pressad h�ll
Och fr�jdades i den som Folkets v�lg�ng ville.

Bet�nk den bistra tid, d� Sverige fj�ttrad l�g,
S� neds�nkt som best�rt i tr�ldoms fega v�da,
F�rvirrad af hvems v�ld hon skulle sig ben�da
I en s� v�dlig stund, d�r r�ddning ingen s�g.
Hvad mer �n stolta steg at m�let genast vinna,
Af tusen armar lyft, besjungen h�gt i sky;
At blott vid h�stens traf, f�rutan blod och gny,
Af Enigheten f�ljd, till Fridens portar hinna.

Det var den Gustafs arm, som Tr�ldom �fvervann,
Trots Arghets f�resats at kring hans borgar rasa.
Med solens middags-glans, men ej med �skans fasa
Hans int�g vigdes in och glimmande f�rsvann.
Hvem mins ej Hjeltens b�n, d� af sin gyllne hjessa
Han kronan �msint tog, till jorden s�nkte sig
Och i sin t�re-s�ng - O Gud, vi l�fve dig! -
Den fromma v�llust nj�t at Folkets t�rar pressa?

Det var i Gustafs namn man ordens-b�ltet kn�t,
D� vid v�rt altare det helga l�ftet g�lde
At lyda allan lag och konungsligan v�lde;
Man af dess visa dygd och milda spira nj�t.
O Gud! Han �r ej mer, han �r ifr�n oss tagen,
Han, saligt undang�md, ej af v�r v�da vet;
Ett uttryck af en Skald i den enfaldighet,
Som pryder hjertats spr�k p� denna Klagodagen.

I edert br�st och blod, o Svenske M�n, hvad tv�ng!
Ert �ga hv�lfver kring sin eld i tvungna str�lar,
I edra anletsdrag sig sorgens fasa m�lar,
Liksom i edra v�rf en ledsnad tung och l�ng.
Naturen, som sin prakt i tusen blommor breder,
Syrenens friska rusk med bl�st och b�ljors gny,
De l�tta s�nge-chor, som lyftas sky fr�n sky,
All denna herrlighet ej mer f�rtjusar eder.

Ja, i den klago-dr�gt, som grafven invigd �r,
Syns Unders�ten brydd dess flor och f�llar draga;
Hans trumpna skugga g�r at jordens grus intaga:
Han sk�dat Gustafs sol, hans syn ej mer beg�r.
Som Riddersman han sett en Hjelte glafven b�ra,
Som Andlig Man: en Kung i Davids portar from,
Som Borgersman: sitt st�d i r�tt och egendom,
Som Bonde: ett f�rsvar f�r dem som s� och sk�ra.

Du Ungdom! Sveriges hopp! Hvar �r den gudablick,
Som eldade din sj�l at snillets yrken v�ga?
�n muntrande din h�g p� l�rdomsf�ltet t�ga,
�n l�nande din svett, d� du till plogen gick.
Vid penseln p� din duk hans domar i det sk�na
�t dina f�rgors glans en dubbel sk�nhet gaf;
Han spr�ket i sin hand dess vildhet kl�dde af
Och ensam lagren br�t at Nordens Skalder kr�na.

I bardalek hans str�ck med kastspjut, pil och lans
De unga �dlingar till �del t�flan ledde;
Anf�rda af hans mod, han deras mod beredde
P� krigets ljusa f�lt i m�ngen blodig dans.
Och �ter p� bes�k, uti de lugna tider,
Den Visa, n�r han s�gs, f�rn�jde all hans h�g;
Man i v�rt tidehvarf f�r f�rsta g�ngen s�g
Ikring Gustavers tron Sophocler, Euripider.

O! hvilken vitter Kung, i tusen m�dors gr�l
Fr�n morgonrodnans ljus till stjernans sena l�ga,
Arbetande och glad, med anlet och f�rm�ga,
Och utaf helsan sk�nkt en outtr�ttlig sj�l.
Ditt omg�ngss�tt: en punkt i Hofvets sedol�ra,
Ditt t�lamod: s� mildt som hjertat of�rskr�ckt,
Ditt snille: �fveralt till alla �mnen str�ckt,
S� granskande och fint som ditt begrepp om �ra.

Du som med dristig arm ifr�n ett ringa tak
Palatser reste opp i Gustafs gyllne dagar,
Hvar �r den Domaren af konstens dolda lagar?
Hvar t�nds den skarpa syn? Hvar r�js den sunda smak?
Och du som i ett ler naturens k�ld och v�rma
S� pr�ktigt sprider kring med blundande behag,
Kan du en Gustafs blick, fr�n denna Klagodag,
Beundrad af dig sjelf, i marmorn mera h�rma?

Ja, tusen skilda v�rf, som f�das af hvarann,
Som sig b�d natt och dag ikring en tron utbreda,
At deras stridighet till Statens b�sta leda
Hans djupa r�dighet i �gnablicket fann.
Lik Styrman ur sitt svalg, bland tusen d�dars skara,
Vid skymt af minsta moln vidtager sitt beslut,
S� Gustaf fr�n sin h�jd han stormen s�g f�rut
Och bergade sin k�l till andra dagens fara.

Arbetarn i sitt skjul, af tr�ga k�nslor n�rd,
Kallsinnig i sitt kall, sin d�rr bekymrad st�nger;
En hemsk, ov�ntad t�r sig ur hans �ga tr�nger,
Han tror sig i sin sorg ej lifvets v�llust v�rd.
Den Rike vid sin disk han stadens viner j�fvar,
Till staden Landtman flyr s� nykter som best�rt;
Den Arma gr�t�gd h�r, fast i ett brokigt sk�rt,
Hur kunga-klockans d�n ikring hans hufvud b�fvar.

Du K�n! som aldrig �n din harm tillbaka h�ll
Mot Nidingens f�rs�t, den ingen dygd f�rl�ter,
I dag din sk�nhet h�js, ju varmare du gr�ter
Till h�md mot brottets k�ld, d� Gustafs krona f�ll.
Sprid r�rande behag i sm� bortskymda t�rar,
Opphv�lf ett s�radt br�st med krusflor och behag!
Och i din klagan s�nkt, p� denna Klagodag
Gl�m �nda intill den din frihet n�rmast s�rar!

Hvad gr�t och ringningar och klockspels klagoljud
Och Gustafs grifte-s�ng kring malmar, torg och str�nder!
Modf�lta ja och nej af Fr�mlingar och Fr�nder
Och Skalders h�pna s�ng i torftighetens skrud.
Den Sp�das hufvudh�r, med svarta bindlar knutit,
Och Modrens hvita dok en ryslig �syn ger;
Dess �gon tryckas �mt med klagan mer och mer
Intill den bleka kind, d�r strida t�rar flutit.

Hvad olust, knot och qualm, hvad spr�ng b�d till
och fr�n,
Hvar �lder hufvud-yr at dygnets hvila njuta;
Min pensel, hasta dig och denna m�lning sluta,
Med alt det v�ld och stoj, som g�ckar griftevr�n.
Dock under facklors bl�st, som �fver Folket r�ker,
Och i dess gnistrors tramp oppdagas i sitt qual
Ett t�r�gdt Hjonelag af v�rdadt �ratal,
Som med ett fromsint Barn sig fram i tr�ngseln kr�ker.

H�r Fadrens hesa r�st och Modrens trumpna svar,
D� Templet at bese hon fram med Barnet vandrar.
Ett suckande O Gud i hennes br�st �n klandrar
Den b�sta Konungs d�d, som �nnu krona bar.
Tungt b�da, b�fvande, p� svarta tr�sklar stiga,
Upplyftande sitt Barn �t Gustafs mausol�e;
Fromt i hvarandras famn de gr�ta alla tre
Och, vandrande sin v�g, i Templets portar niga.

Men, de g� ej sin v�g, de hviskas hvar vid ann
Och mellan Vakters vakt inl�ta sig i fr�gor,
Kringhv�rfda i ett moln af salfvor, r�k och l�gor
Och stumma vid ett sorl, som �rat d�fva kan.
Trots dragna klingors hot de gallren genoms�ka,
Inh�gnande en g�rd, af tr�d och grifter prydd;
Dess port g�r hvar minut nyfikenheten brydd
At mot en envis arm en pressad tr�ngsel �ka.

Ett hvalf uppdagas klart vid Folkets s�ng och b�n,
Som mildrar �gats blund och blodets mildhet v�cker;
L�ngst fr�n en str�lig sky sig glittrande uppt�cker
En skog i brutna hvalf, lik v�ren sval och gr�n.
Af Eko d�r f�rf�ljd, f�rtr�ffligt S�ngarn letar
Sin v�g till t�rars qual med en beveklig r�st;
Han gjuter k�nslor in i Menigheters br�st;
Hans klagan och hans konst hvart d�dligt �ra retar.

Se! hvilken dunkel skog, d�r i cypressers skygd
De fordna Kungars stoft i grifterna bevaras;
D�r str�la deras namn, d�r deras l�f f�rklaras
Som tappra H�fdingar i Manheims gamla bygd.
De urnor nedanf�r, kring dessa v�rdar st�lde,
I str�dda lampors brand en skymning helgad �r;
Tr�ng �gat till dess sken, s� ser du ristadt d�r
Det �r, d� hvar och en sin burna krona f�lde.

Beklagom Gustafs d�d! - Mitt minne mig oppr�r;
Mig tycks dess klara Hamn f�r mina �gon sv�fva;
Hans leende behag at blodets b�fvan qu�fva
Och hans otvungna r�st jag tillber och jag h�r.
O Himmel, st�rk v�r b�n! - Helt fast mitt hjerta menar
At i dess fromma Son hans fromma Afbild se.
Min Maka och min Son! - Kom, �gnen alla tre,
Hvad pr�nt och ristadt st�r p� dessa resta stenar.

� Han sina F�ders tron med milda qual besteg,
At emot djerfhets trug saktmodighet beb�da,
Med drift och r�dighet i allm�n n�d och v�da,
Och n�dgad till sitt v�rn, i faran aldrig feg,
Han segren helgade �t Fosterlandets �ra;
Han, m�n om Kronans r�tt, dess dr�tsel stadgade,
Han Folkets trygghet s�g, han den bevarade,
Och Rikets sjelfbest�nd mest l�g hans hjerta n�ra.

Hans nit uppoffrade fullt sexton s�lla �r
At uti fredens skygd r�ttvisans helgd bevara,
At n�ra idoghet och vetenskaper para
Med fria konsters lif, hvars flygt den Vittra sp�r;
Han vitterheten, qu�fd, utur sin dvala v�ckte,
Han Rikets styrka h�ll till s�kerhet och vakt
Mot anfall och f�rs�t. - Hans vishet och hans magt
Afv�nde stridens d�n och krigets fackla sl�ckte.

Krigs�ran �ppnade till slut en Kung sin famn,
F�r detta redan kr�nt utaf all annan �ra;
Af faror mer kringhv�rfd, mer de sitt �de n�ra
At �fvervundna bli vid ryktet af hans namn.
Hans tron den skakades, blott f�r at mer bef�stas,
Och Segren sl�sade i lagrar �t hans mod;
Hans hjerta, altid �mt om Unders�tens blod,
Utvalde fredens lugn at ej i stormen frestas.

D�den - i stormen f�rr s� trotsad uppenbart -
Med Brottslingens f�rs�t i lugnet honom f�ller;
Midt i sitt �relopp (ja, denna sanning g�ller)
F�ll Hjelten (ja, han f�ll). (Stor var han) (det
�r klart).
Stor var han uti alt, i alla lefnads-skiften,
St�rst i de sv�raste, i d�den - och dess qual,
Och n�r han saknas� ...; Ack! hvad t�rar utan tal.
V�nd v�ra �gons gr�t fr�n denna kunga-griften!

Men �n en enda blick mitt br�st f�runnar er,
F�rn vi i tr�tta fj�t ur denna parken draga;
Se dessa k�lars v�rn, dem tusen bloss uppdaga,
Inom de pelare, som svigta af troph�er.
Se d�r, sig lutande! - Se denna �dla Quinna,
Med svenska lejonet f�r hennas f�tter str�ckt;
Det �r Fru Svea sjelf, som, h�pen och f�rskr�ckt,
Sett Hjeltens varma blod i M�rdarns fotsp�r rinna.

Dock inom denna skog tr�d n�rmre fram, min Son,
Och p� din Moders arm din sp�da blick opplyfta,
Ur dessa urnors hvalf �t denna kullen syfta,
Som lik en �tteh�g oppdagas l�ngt ifr�n,
Bestr�lad i en sky af eldars gyllne lister.
Min Son! m�rk p� dess spets hvad sk�ldar och
standar!
Men Himmel, hvad jag ser! - Den fordna Landets
Far,
Hans br�stbild - Himmel, ack! mitt hjerta s�nder
brister.

Din Skugga kr�fver h�md; R�ttvisa, str�ck ditt slag
Intill de hjernors m�rg, som v�llat Sveriges v�da;
Men dock vid �ngrens gr�t hur ljufligt at ben�da
Likt din begr�tna V�n, Kung Gustaf menar jag.
O, fromma Landets Far!!! Hvad bitter sorg och quida,
Fr�n den din spira b�r intill min ringa staf;
Ack, slockne snart mitt lif! Ack, �ppne sig min graf!
Men hasta dig, min Son, och f�lj mig vid min sida.

De tunga ringningar mitt hufvud bryllar �n,
Och �ngslan steg f�r steg f�rl�nger v�gens fara;
Emedlertid m� Gud v�r unge Kung bevara
Som Fosterlandets hopp, dess st�d och f�rsta V�n.
Min Maka! kom at fromt dig med ditt dok bet�cka,
Och l�tom oss i frid hvarandra handen ge;
Mitt Barn! mins, hvad du sett - at Efterkommande
Utaf v�r ringa �tt till h�ga k�nslor v�cka.

F�renom d� v�rt br�st i denna helga g�rd,
F�rn vi en afskedst�r p� trogna kinder gjuta;
Kom at en �lskad Prins, v�r Hertig, innesluta
Inom v�r tysta b�n uti den H�gstas v�rd.
Han l�rt at b�ljans v�ld och v�drens v�lde styra,
Och under dess befall riks-skeppet r�ddas kan...;
H�r mellan blixt och bl�st v�rt Hjonelag f�rsvann,
Och Skalden �tertog best�rt sin sorgelyra.

Men nattens kyla r�r, och stjernans bleka brand
Ur molnet fladdrar fram, bestr�lande v�r hydda.
M� den Alsm�gtige v�rt Kungahus beskydda
Och fridens oljoquist bekr�na tj�ll och strand!
I Rikets h�gste M�n! I torden mig f�rl�ta
Med detta Br�dralag en suck, som g�ller mest;
At �gats valda blund invig en hvardagsfest
At n�gra �gnablick v�r fordna Kung begr�ta.

O Gustaf, till ditt l�f, ned i v�r l�ga d�ld,
F�renad h�jer sig den Quicka med den Tr�ga:
Ej n�got Snille f�ds, som ej med bortv�ndt �ga
Begr�ter Gustafs d�d vid lyran, st�md och f�ld.
Artisten med din stod till �rans Tempel hastar;
Men skildra dina hv�rf i h�ndelsernas strid
Historiens �mne �r, som �skar seklers tid,
F�rn hon sitt f�rr�d t�mt och tr�tt sin penna kastar.

 Klagod. text. I Maccabi. 9 cap. v. 20, 21.







Sen nyss i Zions g�rd dess portar blifvit slutna
Och suckar till v�r Gud i stillhet d�r utgjutna
Vid hjertats fromma qual,
S� syns v�rt m�ltidsbord med hvita linnen brutna
I denna blomstersal.

I hafven hjertats spr�k af L�rarns l�ppar njutit;
Han s�kert er p�mint, hvad feladt �r och brutit
Inom v�r Kungaborg,
Hvems mer �n �dla blod i M�rdarns fotsp�r flutit
Till all Europas sorg.

V�lkommen, Svenske M�n af �del b�rd och �ra,
At i er trogna famn hvarandras frid beg�ra
Inom en verld s� tung,
D�r m�rka h�ndelser f�rvilla och besv�ra
En Gammal med en Ung.

P�minnom oss v�r lust i denna blomstersalen
Vid foglens l�tta flygt ur bj�rken och till alen
Med s�ng i hvar all�!
Af Pukarn hvirfvel slogs, af Skalden h�llos talen,
Och skotten blixtrade.

Fr�n denna glada dag ett �r nu fullt f�rsvunnit,
D� �gat mellertid i strida t�rar runnit
F�r Fosterlandets Far.
Knappt �n ett manligt br�st med sveda �fvervunnit
S� bittra sorgedar.

Dens blickar mer ej syns, dens hurra mer ej hviftas,
F�r hvilken dessa band vid altarborden skiftas
Till minne af hans dag.
Ej gl�djens s�ngechor af Snillets Br�der stiftas
Med fordna lifsbehag.

Dock, v�rda den F�rsyn, som jordens troner skakar,
Och vet, at till dess h�md ej krigets fackla sprakar
Ur Fosterlandets famn.
En Skyddsgud Himlen s�ndt, som �fver Sverige vakar
I Gustaf Adolphs namn.

Ej Manheims gamla bygd en d�dlig magt f�rf�rar:
P� hafvet r�der Carl, Neptun hans vimpel �rar,
Och fruktansv�rd �r den;
Till lands med varma spann i segerlystna h�rar
Prins Carl �r Segraren.

I Rikets milda v�rf Prins Carl han �r densamma,
S� redlig, �m och stolt, som under Hoglands flamma
Hans blick till Sverige v�ndt,
D� kring hans k�lar s�gs Tritonerne anamma
Neptuni Medregent.

F�renom d� v�r b�n f�r Fosterlandets lycka,
Bek�nn en �fverhet, g�n at dess tron besmycka
Med hjertan ifr�n er!
Kom, Br�der, vid min s�ng, kom at med mig uttrycka:
Kung Gustaf �r ej mer!

S�ng.

Gustaf, Gustaf �r ej mer!
Br�stet all sin sveda r�jer
Och till den som hjertat ser
Fromt sin bittra klagan h�jer.







Neptun, h�j dig i dag bland kulna vindars qual,
H�gtideligen kr�nt, din h�lsning at bedyra,
Omfamna Nymfens l�nd, som r�cker mig min lyra,
Och str�ck ur dimmors r�k din gaffel, klar och sval!
Tritoner, bugen er vid b�ljors svall och dunder!
Najader, nigen djupt i gungande behag!
Bacchanter, hvar och en, den gyllne b�garn tag,
Och, Flora, vrid din krans i de nedbrutna lunder!

Med lyran i min hand och trohet i mitt br�st,
V�ckt af en gudablick, jag h�pen henne fattar;
Ren �mnets dyra vigt den ystra Skalden mattar:
Hans hjerta s� f�rtjust som b�fvande hans r�st.
Men i min tanke-eld min Hjeltes �ra str�lar
Bland tusend vimplars bloss, kring l�ngst ok�nde haf;
En rysning i min blod mitt slutna �ga gaf
Vid glansen af den prakt sig f�r mitt snille m�lar.

Men hvilket �gonblick s� tjusande som h�r?
B�st till Olympen lyft i Skalders ljufva dvala,
Jag lyran h�ja vill och om min Hjelte tala.
Prins Carl, o! dyre Prins, dig jorden dyrkan b�r:
I Templen s�ng och b�n fromt till den H�gsta h�jes
Med nederb�jda kn�n och varma hjertelag;
O! huru altid dyr, din dyra f�dslo-dag
F�r Sveriges sanna v�l i lugn och stormar r�jes.

Hvad prakt i ditt palats p� denna h�gtids-dag,
Och ned till minsta tj�ll hvad n�jen d�r at njuta!
Vid m�ttlighetens bord i kannorna de gjuta,
Och Hoglands-Hjeltens sk�l gladt klingar lag fr�n lag:
Den tappre Riddersman med lagrad hjessa bugar,
Den l�rde Samvets-man ett lydigt hjerta ter,
Den trefna Borgersman din vaksamhet tillber,
Och Landtman ej en suck utur ditt inre trugar.

Tr�d fram, o Menighet! Prins Carl han h�lsar dig.
Gack, tr�d i Templen in bland Helgedomens Fr�nder!
Ren Zions V�ktare med kalkarna i h�nder
I m�rka sorge-sl�p till jorden buga sig.
Vid deras djupa steg, hvad glans i Templet r�der!
Ett str�ligt Jehovah fr�n deras br�stduk g�r,
Och under korsets fot, d�r altar-bordet st�r,
Utbreder sig dess duk i hvita veck och v�der.

H�r orgelns dubbla chor i starka st�mmors klang
Utvidga sina d�n med tungt basuna-dunder
Till l�fs�ng och ber�m af Himlens verk och under,
Som, d� Kung Gustaf f�ll, bar Carl en konglig rang.
O! fromme V�ktare, som d�r din kalk ifyller,
S�nk djupa nigningar f�r en osynlig Gud,
V�lsigna Hertigen och v�nd dig i din skrud
Emot den klara disk, som dagens ljus f�rgyller.

Och du! du Verldars Drott! O! du Alsm�gtige,
Som ljungar fr�n din tron och H�rarne f�rskr�cker,
�ndock ur molnens brak dem Frommom du uppt�cker,
Till dyrkan af din n�d, din mildhets altare.
Ingjut din h�lso-kraft i Hjeltens varma �der
Och g�r dess konga-v�rf b�d lyckligt, s�llt och l�tt!
Bekr�na st�ds v�r tron, den dyra Wasa-�tt!
H�r oss, Alsm�gtige, och gif oss dina n�der!

Aria.

Hjertat kan sitt qual ej d�lja,
Store Prins! v�rt br�st s� k�r!
Dina dyra �ldrar f�lja
Rikets m�dor och besv�r.
Ov�ns k�lar, rad i raden,
Brustit vid din hjeltemagt.
M� du i den helga Staden
En g�ng bo i Gustafs trakt!







Skuren edra k�rl i qu�ll
Blanka intill morgondagen,
Och min b�gare s� st�ll,
At han blir islagen!
Gustaf Adolph - klang, Bacchanter! -
I mitt hvalf din dyrkan stor!
Klang, Apollos Emigranter,
Vid er lyras sorgeflor!

Sjungom vid mitt kr�nta sprund,
D�r jag tunnan grensle rider,
Sjung om Gustaf Adolphs tider!
Sjung vid tunnan, du min Kund!
Gustaf Adolph - klang, Bacchanter! -
I mitt hvalf din dyrkan stor!
Klang, Apollos Emigranter,
Vid er lyras sorgeflor!

Vinets stolta �mbetsm�n
Och Bes�kande kring tunnan,
V�rdsamt f�r mig stigen unnan,
N�r jag h�jer b�garen!
Gustaf Adolph - klang, Bacchanter! -
I mitt hvalf din dyrkan stor!
Klang, Apollos Emigranter,
Vid er lyras sorgeflor!

Bacchus ned p� trappan stiger,
Ramlar utf�re och niger
Och med hand p� carafin
Ler �t sitt champagne-vin.
Gustaf Adolph - klang, Bacchanter! -
I mitt hvalf din dyrkan stor!
Klang, Apollos Emigranter,
Vid er lyras sorgeflor!

Gustaf Adolph! Bacchus r�nner
Som en Munnsk�nk i ditt Hof
At traktera dina V�nner
Med ditt n�diga f�rlof.
Hvem kan dig en sk�l f�rneka?
Konung Gustaf Adolph, h�r:
Gracerna kring dig de leka,
Bacchus b�garn till dig f�r.

Var tapper, quick och vig
Kring Gustaf Adolphs sida!
L�t b�garn bland oss skrida
Och sjungom nu med mig!
L�tom oss nu kransar vrida,
Gustaf Adolph, just �t dig!
Hjertat dig sin dyrkan ger,
Gustaf Adolph, vid din �ra!
Minsta Nymf din bild tillber,
Hjelten nalkas vill dig n�ra!

Sjungom, Kamrater, i gl�dtiga lag!
Sjungom f�r Fr�jas sm� gl�dtiga Ungar!
Sjungom f�r V�nner och sjungom f�r Kungar!
Bacchus, hvar �r du? Jo! h�r �r just jag!






Min hand upprest vid gl�mskans flod
�t Gellert �n en �restod,
D�r dygd och snille paras.
Hans grifte-k�rl i Floras g�rd,
Hans lyra inom Skalders v�rd
B�r lagerkr�nt f�rvaras.






Eders Konglig H�ghet n�ra
Bor jag inom dess palats
Med den stolta f�resats
At Regentens mildhet �ra,
Fast�n gallren tungt f�rf�ra,
D�r min skugga f�tt sin plats.

Nu Anacreon kan t�nka
Misslynt p� sin luta sl�r.
Gl�d hans utsigt f�r i v�r
At, d�r M�larns b�ljor bl�nka,
Mig p� Drottningholm nu sk�nka
Blott en byggning p� ett �r!

Norrby, �m, med dessa rader
F�r min Hoglands-Hjelte st�r,
Ber Ers H�ghet, som f�rm�r,
At bland Drottningholms cascader
Och inom dess promenader
Jag en liten byggning f�r.

V�ren bjuder foglen sjunga,
Biet sv�rma, g�ddan sl�
Och Zephiren d� och d�
Fl�sa i Poetens lunga.
G�r ej mina dagar tunga,
L�t mig minsta stuga f�!

D�r skall vid min kr�nta lyra
Hjelten �fver b�ljorna
Aldrig h�ra �a ira;
Nej, dess dygd skall jag bedyra.
F�r jag dit mitt hush�ll styra?
Eders H�ghet! - svara ja! -






Bed Bacchus framv�ltra sin tunna
Och kr�na med blommor sitt sprund,
Bed Mars sina S�ner f�runna
Fr�n fanor och pikar en stund:
Blott en stund at i glasena h�lla,
Sjunga vivat gladt kring Cythern
Och en m�ltid h�gtidligt anst�lla
Inom f�nstrens gallrande jern.

N�r drufvan pocalen fullblodar,
S� titta �t tunnan dit ner,
N�r Bacchus man tror och f�rmodar
Han mera i glasena ger.
Hvad �gona blunda och brinna
Och hjertat klappar s� h�r!
Klang, n�diga v�r Hertiginna,
Klang! Posterna ropa gev�r!






J Gustaf Adolfs namn v�rt Samfund njuter skygd,
Ett namn, som Folkets fr�gd i blott sitt genljud hyser,
S� dyrkadt i v�r Nord, som det i secler lyser
Och oss til minnes f�r tv� kr�nta Hjeltars dygd.
Ej under om v�rt blod en stridig k�nsla v�cker
Vid blickar �t den thron, der Gustaf nyss f�rsvann.
Men under stormens hot, d� t�refloden rann,
En Telning af hans Stam sin glada v�r upt�cker.

J Carl Regentens namn framst�lls v�r altar-skrud
At p� s� m�rklig dag med band och stjernor prydas.
M�rk i den helga Bok, hvad plikter oss antydas
Om nit f�r Religion och �fverhetens bud!
Af j�mnlikhetens gift v�r vandel ej befl�ckas,
Fast mer, v�rt blod upr�rs mot tidens raseri,
D� Templen redas til at m�rdar-kulor bli
Och alla �ldrars brand af stridens �ska sl�ckas.

Lofsjungom d� den Gud, som Sveriges �den m�tt
Til rolighet och lugn vid andra l�nders v�da!
Se dit �t - b�fva - gr�t - och suckande besk�da
�n rykande en stad, �n ljungande en sl�tt! -
M�rk i den m�rka natt en Mor sitt Foster b�ra,
Uplyst utaf det sken fr�n h�nnes koija g�r!
Men jagade i flykt med hungren i hvart sp�r,
Hvad millioner Lif af Himlen br�d beg�ra!

S� fr�gda dig som Svensk inom ditt lugna tj�ll,
Det fridens oljoqvist f�rsk�nar och bepryder.
Du fredas af din Kong, n�r du Regenten lyder,
Och redlig i ditt kall du altid andas s�ll.
N�r tidens afton n�s och stormarna f�rf�ra
Och Charon b�rgar dig som gammal eller ung,
S� drag din sista suck med �mhet f�r din Kung
Och, under v�gens rodd, sjung h�gt Regentens �ra!






Den gamla Gubben blifver ung,
N�r han h�r n�mnas Sveriges Kung,
Och Barnet vid sin skallra ler,
N�r det sin Konung ser.
S� lefve Gustaf! Himlen gif,
At Sverige m� ditt dyra lif
Det �lska, liks� v�rdnadsv�rdt,
Som du har Sverige k�rt.






Med en blek och vissnad lager,
Sn�rd i Carons svarta n�t,
Inf�r Eders Maijest�t
Ur mitt m�rcker jag mig drager
Till dess thron i all sin glantz;
Sorgligt jag mitt br�st upl�ter,
Sen Apollo fordrar �ter
B�d min lyra och min krantz.

All Olympens Sk�nhets-skara
Niger djupt med �m f�rtret,
Vill i underd�nighet
Eders Maijest�t f�rklara,
At jag lagt min lyra ner.
Ach! om Guden halp min tunga?
At jag lyckligt kunde siunga
F�r Monarcken �nnu mer.

Lycklig kunde jag d� skattas,
D� framf�rde jag min b�n,
Hur vid Kungens tjenst och l�n
Blott en n�dig Fullmagt fattas
F�r Secterarn, mer eij ung.
Kammererarn lika menar
Och sin b�n med min f�renar
Hos en mild och r�ttvis Kung.






Om Ers H�ghet mig till�ter
Af dess n�d ett litet r�n,
Skall jag aldrig nalkas �ter
Mera med s� tr�gen b�n.
Hvad jag v�gar �mt andraga
�r, vid Bibel och koftan,
At Hof-Predikantens kraga
Pryda m� min Bond-Caplan.

Bland de l�rde Levi S�ner
Har han uttal j�mt och l�tt,
Skicklig uti s�ng och b�ner
Till Ers H�ghets cabinett;
F�r han Ordet d�r uttrycka
Med en vandel, from och god,
�nskas honom redan lycka
Af Ers H�ghets �delmod.