SOLENS............1
när solens mackt framter sin kärleksstrimma,	Wid Wäners strand har himlen sielf plantera
SOLSENS...........1
Skynda dig, lät solsens strimma	Morgonrådnad du som lyser
SOM...............302
Morgonrådnad du som lyser	Morgonrådnad du som lyser
som nu börjar oss upgå.	Morgonrådnad du som lyser
J som uthi floden simmen,	Morgonrådnad du som lyser
Allt hwad som i himlen hwälfwer,	Morgonrådnad du som lyser
som uthaf däss sköne strålar	Morgonrådnad du som lyser
som kan wrida	Morgonrådnad du som lyser
som Philander kallar sig,	Philomena såta lilla, hwar är nu tin förra frögd
som will hjärtat till tig böja,	Philomena såta lilla, hwar är nu tin förra frögd
som dän up i himlen will,	Philomena såta lilla, hwar är nu tin förra frögd
som strida strömmar häfftigt rinna	Stäm sorgse in du sånggudinna
som liljan skjön afbildar oss sin graf,	Stäm sorgse in du sånggudinna
som är förlängst framliden.	Stäm sorgse in du sånggudinna
mäd sådan sång som qwäljer mod ock sinn	Stäm sorgse in du sånggudinna
där Nympha, som dit hjärta saknar,	Stäm sorgse in du sånggudinna
som himlens hand dig stadigt wisa skall,	Stäm sorgse in du sånggudinna
som i sit minne inskrifwit,	Hur länge skall jag fåfängt wörda
rörer sin tunga, som warit hel bunden	Daphne min jordiske fägnad och lust
som mig min himmel så ymnigt täcks skänka,	Daphne min jordiske fägnad och lust
som jag i hjärtat så stadelig hyser;	Daphne min jordiske fägnad och lust
at jag får skåda dän skjönhet, som lyser	Daphne min jordiske fägnad och lust
likt mäd de stjärnor, som skina hit ner.	Daphne min jordiske fägnad och lust
som har i fängslan mit sinne ock hjärta,	Daphne min jordiske fägnad och lust
som icke låter förändra sin lag:	Daphne min jordiske fägnad och lust
som mig har fängslat mäd hårdaste band;	Daphne min jordiske fägnad och lust
som dig är gifwen af himmelen wid,	Daphne min jordiske fägnad och lust
Tänk dock uppå dän som högre dig wördar,	Daphne min jordiske fägnad och lust
som för din skjönhet sin trohet framter.	Daphne min jordiske fägnad och lust
som af er skjönhet har wunnit sin prydnad:	Skjönste Lysette, en önskelig stund
som er wår herdaskar willigt beter:	Skjönste Lysette, en önskelig stund
som däm er skjönhet så stundelig gjer.	Skjönste Lysette, en önskelig stund
som hos er, nymphers cron�, wunnit sin lägring,	Skjönste Lysette, en önskelig stund
som jag bewisar er, skjönste herdinn�?	Skjönste Lysette, en önskelig stund
lika som solen på himlen bland stjärnor,	Skjönste Lysette, en önskelig stund
ock som en drottning ibland sine tärnor,	Skjönste Lysette, en önskelig stund
som I af himmelens ynnest har fått.	Skjönste Lysette, en önskelig stund
som edert hjärta ock sinne städs hyser,	Skjönste Lysette, en önskelig stund
som utaf dygd oförlikelig lyser,	Skjönste Lysette, en önskelig stund
som där skjönt lyser lijk stjärnan i nord.	Skjönste Lysette, en önskelig stund
Ock som er dygder wår undran förmera,	Skjönste Lysette, en önskelig stund
som en odödlig ock rådande drott!	Skjönste Lysette, en önskelig stund
Solen, som jorden så färgrikt bemålar,	Skjönste Lysette, en önskelig stund
som mig kan tusendfalt gjöra förnögd:	Skjönste Lysette, en önskelig stund
som af er änglabilds åtbörd ock löje	Skjönste Lysette, en önskelig stund
Zephyrus, som uti lunder ock dalar	Skjönste Lysette, en önskelig stund
när som själf Flora dät måste befinna,	Skjönste Lysette, en önskelig stund
som här wid Helicon zira wår tid:	Skjönste Lysette, en önskelig stund
som af mig fordrar min skyldige plickt;	Skjönste Lysette, en önskelig stund
Amor, som fängslar mit hjärta i band,	Skjönste Lysette, en önskelig stund
tänck på Sylvander, som lefwer afskild.	Skjönste Lysette, en önskelig stund
och njuta dän förmånn, som trogen wänskap gjer,	En gång har solen klar, sin årban fyllest farit
O rosenröde mun! som mäd sin store krafft	En gång har solen klar, sin årban fyllest farit
som själfwen frihet kan uthi sitt fängsel få.	En gång har solen klar, sin årban fyllest farit
af all dän plickt, som jag er fägrings förmånn bär;	En gång har solen klar, sin årban fyllest farit
Si, de gudinnor, som på Pindi wishetz högder	En gång har solen klar, sin årban fyllest farit
som wittre konster mång�, och alle wackre slögder	En gång har solen klar, sin årban fyllest farit
beskyllning af en som sin plickt förgätith	En gång har solen klar, sin årban fyllest farit
dän wördnad, som jag för er fägringsstrålar bär	En gång har solen klar, sin årban fyllest farit
infinna mig hos dän, som Astrild själf har kjär.	En gång har solen klar, sin årban fyllest farit
dän prydnad i sin skrift, som hänne hafwer bordt,	En gång har solen klar, sin årban fyllest farit
som i ett wördsamt minn� er� ängelrene händer	En gång har solen klar, sin årban fyllest farit
se dän wördnad, som jag drar	Castalinn, min wackra syster. Slute dickt till dänne bokens ägarinna dän wackra Castalinne, stäld af en herde i Norden.
till dän flamm, som glimmar, hyster	Castalinn, min wackra syster. Slute dickt till dänne bokens ägarinna dän wackra Castalinne, stäld af en herde i Norden.
som jag ewigt unnar wäl.	Castalinn, min wackra syster. Slute dickt till dänne bokens ägarinna dän wackra Castalinne, stäld af en herde i Norden.
så försicktig, som hon bordt;	Castalinn, min wackra syster. Slute dickt till dänne bokens ägarinna dän wackra Castalinne, stäld af en herde i Norden.
Astrild, som sitt wälde idkar	Castalinn, min wackra syster. Slute dickt till dänne bokens ägarinna dän wackra Castalinne, stäld af en herde i Norden.
som de hårde sinnen blidkar	Castalinn, min wackra syster. Slute dickt till dänne bokens ägarinna dän wackra Castalinne, stäld af en herde i Norden.
som jag hyser i mit sinn�,	Castalinn, min wackra syster. Slute dickt till dänne bokens ägarinna dän wackra Castalinne, stäld af en herde i Norden.
dig wörda som sin kåning.	Ach allerljufste sommartid. Dänne wisa gjorde jag midsommersnatten, Anno 1690
O sommartid, som wärlden wid	Ach allerljufste sommartid. Dänne wisa gjorde jag midsommersnatten, Anno 1690
som när jag enslig mäd min sång	Ach allerljufste sommartid. Dänne wisa gjorde jag midsommersnatten, Anno 1690
jag prisar dig, som fägnar mig.	Ach allerljufste sommartid. Dänne wisa gjorde jag midsommersnatten, Anno 1690
som Echo ljufligt talar	Ach allerljufste sommartid. Dänne wisa gjorde jag midsommersnatten, Anno 1690
som gjör mig matt, förgjäta platt.	Ach allerljufste sommartid. Dänne wisa gjorde jag midsommersnatten, Anno 1690
som hårde bärg ock stenar;	Ach allerljufste sommartid. Dänne wisa gjorde jag midsommersnatten, Anno 1690
Ack hårda själ, som mig så qwäl,	Ach allerljufste sommartid. Dänne wisa gjorde jag midsommersnatten, Anno 1690
ack ödeslag, som mitt behag	Ach allerljufste sommartid. Dänne wisa gjorde jag midsommersnatten, Anno 1690
som wälbetänckt har hänne skjänkt	Ach allerljufste sommartid. Dänne wisa gjorde jag midsommersnatten, Anno 1690
J fåglar, som lunden grön	Ach allerljufste sommartid. Dänne wisa gjorde jag midsommersnatten, Anno 1690
Up hjortar, J, som liggen här,	Ach allerljufste sommartid. Dänne wisa gjorde jag midsommersnatten, Anno 1690
J hinder, som här hwilen,	Ach allerljufste sommartid. Dänne wisa gjorde jag midsommersnatten, Anno 1690
J djur, som dänne dalen bär,	Ach allerljufste sommartid. Dänne wisa gjorde jag midsommersnatten, Anno 1690
dän, som mig brackt at ällska sig,	Ach allerljufste sommartid. Dänne wisa gjorde jag midsommersnatten, Anno 1690
än alt hwad som solen ser.	Aldraskjönste ros och lilja
som uti mit hjärta bor.	Aldraskjönste ros och lilja
Se när som solen präcktigt skrider	Aldraskjönste ros och lilja
som din skjönhets boning zira,	Aldraskjönste ros och lilja
När som solen dagen ändar	Aldraskjönste ros och lilja
som fast mer än stjärnor glimma,	Aldraskjönste ros och lilja
som mig bringar hjärtans qwal.	Aldraskjönste ros och lilja
som uti de dalar grön,	Aldraskjönste ros och lilja
som du ändat har min lust,	Aldraskjönste ros och lilja
som jag uti bröstet bär.	Aldraskjönste ros och lilja
dän kärleks flamm som mig mitt hjärta bränner	Min Daphne skjön, ach at jag äj får njuta
Ack, som du äst all nymphers täcke prydnad,	Min Daphne skjön, ach at jag äj får njuta
ock som du har min själ brackt till din lydnad,	Min Daphne skjön, ach at jag äj får njuta
som har uti sin hand min korte lefnads trå,	Jag älskar ällskanswärdt så länge jag är rörlig
som himmeltrotsand sinn kan ner till jorden slå.	Jag älskar ällskanswärdt så länge jag är rörlig
som ett ogörlig ting {� � � �} kan till {gjörlig}	Jag älskar ällskanswärdt så länge jag är rörlig
som utur hwitan sand så ymnigt springer opp	Jag älskar ällskanswärdt så länge jag är rörlig
att all dän skönhet, som i forna wärld mån gälla,	Jag älskar ällskanswärdt så länge jag är rörlig
Ja, som dän alldrig har mer öfrigt något hopp	Jag älskar ällskanswärdt så länge jag är rörlig
Ty här är mer änn som Helena grækers prål,	Jag älskar ällskanswärdt så länge jag är rörlig
änn Isabell, som war all skönhets högsta mål;	Jag älskar ällskanswärdt så länge jag är rörlig
Här ähr en herdarinn, som af en gudafägring	Jag älskar ällskanswärdt så länge jag är rörlig
som jag för din skull bär uti min hjärtesal,	Jag älskar ällskanswärdt så länge jag är rörlig
som om min fägnad all will ouphörligt råda!	Jag älskar ällskanswärdt så länge jag är rörlig
som gjör uppå min suck ett outtaligt tal	Jag älskar ällskanswärdt så länge jag är rörlig
Du är dän stjärna skjön, som mig på jorden lyster	Jag älskar ällskanswärdt så länge jag är rörlig
som under himlen blå	I lufftens fåglar snäll
Männ när som solen hon skräder ner,	I lufftens fåglar snäll
du som din frögdesal,	I lufftens fåglar snäll
där som de fagraste nympherne gå,	I lufftens fåglar snäll
I hjordar, som där wall	I lufftens fåglar snäll
som af sin nympha sin Daphne kjär	I lufftens fåglar snäll
som mäd en skjönhets strål,	I lufftens fåglar snäll
mäd fåfäng sorg, som ingen winning har.	Kårrte låford öfwer de tre wackra systrar
som sinnets ro mäd hårda bojor klämmer	Kårrte låford öfwer de tre wackra systrar
som sig bemödar städz flickors gunst winna,	Storan en toker
du wor som förr,	Storan en toker
Stackars du toker, som bätter äj lärdt,	Storan en toker
som wor du waner wid qwida och ängsel:	Storan en toker
Håll det till goda du som nu så är	Storan en toker
som borrt från mig gå,	I ögon twå
hos mig, som ängslan har	I ögon twå
mot den, som wördar ehr	I ögon twå
som jag är stadder i	I ögon twå
mot dän, som dig håller kiär;	Tee dig äj så wred, min Elisandra
som är,	Tee dig äj så wred, min Elisandra
som mig	Tee dig äj så wred, min Elisandra
wäl dit där som jag har	Tee dig äj så wred, min Elisandra
som än	Tee dig äj så wred, min Elisandra
som med sin strålar blid,	Ach, skönste herdarinn
När som din fägringzskien	Ach, skönste herdarinn
mig, som så enslig bor.	Ach, skönste herdarinn
som i mitt trogna sinn	Ach, skönste herdarinn
som tyda häremot.	Sex dagar i hwar wicka
rök tappert, som en kar,	Sex dagar i hwar wicka
den dimman, som ur röken	Sex dagar i hwar wicka
som glugga i sin bok,	Sex dagar i hwar wicka
där som mig ingen såge,	Sex dagar i hwar wicka
Den som det äj kan lida,	Sex dagar i hwar wicka
Gif diuren lif, som här i beten wandra,	Wid Wäners strand har himlen sielf plantera
I fåglar snäll, som uti lufften flyga,	Wid Wäners strand har himlen sielf plantera
I raska diur, som här i lunden smyga,	Wid Wäners strand har himlen sielf plantera
I hjorttar all, I hinder, som här gå,	Wid Wäners strand har himlen sielf plantera
I hafsens diur, som uthi Wäner simma,	Wid Wäners strand har himlen sielf plantera
i fiskar små, som liufligt sammanstimma	Wid Wäners strand har himlen sielf plantera
Farwäl, farwäl, I herdar som här finnes,	Wid Wäners strand har himlen sielf plantera
Ty, sij! den frögd, som jag hos eder nutit,	Wid Wäners strand har himlen sielf plantera
har som en ström, ach mehr än snart framflutit	Wid Wäners strand har himlen sielf plantera
som nu träder för din thron.	Ach min liufwa herderinna
som mig med din skönhets strål,	Allerskönsta Elisandra
än allt hwad som solen ser.	Allerskönsta Elisandra
som jag dig har warse blifwit	Allerskönsta Elisandra
som nån tunga nämpna wet.	Allerskönsta Elisandra
som hiärttat mitt med ängslan klämmer,	Statt up du morgonrodnad klara
J fiskar som på hafsen grundar gå,	Statt up du morgonrodnad klara
J brantta berg, som himlen hota	Statt up du morgonrodnad klara
J höga trän, som eder rota	Statt up du morgonrodnad klara
som lif och kändslo tiga,	Statt up du morgonrodnad klara
ifrån en wän, som i mitt hiärtta bor,	Statt up du morgonrodnad klara
som med sin dygd och stora skiönhetz pracht,	Statt up du morgonrodnad klara
som bränner med en tärand låga,	Statt up du morgonrodnad klara
som ständig står	Statt up du morgonrodnad klara
att ällska dig, som är all kiärlek wärd,	Statt up du morgonrodnad klara
din billd, som är af himlens hand beskärd;	Statt up du morgonrodnad klara
som ingen flod i werlden dämpa kan,	Statt up du morgonrodnad klara
Jag måste dit som himblen biuder,	Statt up du morgonrodnad klara
för andra all, som jordekontzen bär;	Statt up du morgonrodnad klara
När som de andra herdar gingo	Statt up du morgonrodnad klara
liksom en hund som uthi marcken flyr,	Statt up du morgonrodnad klara
liksom ett lamb, som undan herden skyr:	Statt up du morgonrodnad klara
som ällskar dig	Statt up du morgonrodnad klara
som pryda himblahusen.	Statt up du morgonrodnad klara
När som jag ner i jorden kalla	Statt up du morgonrodnad klara
om någon finns, som liknas kan wid mig	Statt up du morgonrodnad klara
som af så trogen kärlek brinner,	Statt up du morgonrodnad klara
när som min kropp i mullen ligger giömd	Statt up du morgonrodnad klara
som warit har din städs förtrogna wän,	Statt up du morgonrodnad klara
som dig sitt trogna hiärtta gifwit.	Statt up du morgonrodnad klara
Af de ting, som himblen sielfwer skillrar,	O Änglabilld
som du bär och i ditt skiöte tillrar,	O Änglabilld
Din ögon klar, som liksom solen glimmar	O Änglabilld
som jag dig och trogit ällska will,	O Änglabilld
jag är din, som det nu biuder till;	O Änglabilld
tänck doch på den som din träl sig kallar	O Änglabilld
som dig wördar in i graf,	O Änglabilld
hoos dem, som afsids bor,	Himmelen synes blid
gräset som winteren kalla	Himmelen synes blid
som hel beständig kan blifwa;	Himmelen synes blid
då jag som bäst är nögd	Himmelen synes blid
som qwällja siäl och sinn,	Himmelen synes blid
som dig sielf himblen har gifwit,	Himmelen synes blid
som dig städz menar wäl	Himmelen synes blid
som löje och nöje hos Phillis mig gier,	Är det ditt behag
min tanckar som anckar därpå hafwa bygd	Är det ditt behag
som lider och bider att niuta din gunst,	Är det ditt behag
Lät jämmer, som klämmer mitt och siäl,	Är det ditt behag
som jag städes af dig nöt,	Skiönst Melette är det rätt
som min siäl,	Skiönst Melette är det rätt
som jag ock willigt mig låtit påbörda,	Skönste Melette är dät dit behag
som dig för alla i wärlden har kjär.	Skönste Melette är dät dit behag
skjönt du wäl wet hwad för band, som jag burit	Skönste Melette är dät dit behag
dig min Melette, som jag ment så wäl.	Skönste Melette är dät dit behag
hwad som har warit, ock än blir engång.	Skönste Melette är dät dit behag
från Castalinn, som i hans hiärtta bor,	Så måste nu Philander wandra
på herdar, som hos henne blifwa qwar,	Så måste nu Philander wandra
som mig min frögd afhänder,	Så måste nu Philander wandra
I ögon, som mitt hiärtta twungit,	Så måste nu Philander wandra
om edert skien, som fängslar mig min siäl,	Så måste nu Philander wandra
som giör mig till ehr trogna wän och träl,	Så måste nu Philander wandra
så länge som jag solen lysa ser.	Så måste nu Philander wandra
De bölljor små, som kring din stranden swalla,	Så far nu wäl du liufste ort för alla
J hiorttar rask, J hinder som där gå,	Så far nu wäl du liufste ort för alla
J Jofurs träd, som zira dessa lunder,	Så far nu wäl du liufste ort för alla
J lilljor, som frögdat mig mång stunder,	Så far nu wäl du liufste ort för alla
uthaf dhet nampn, som finns på edra grenar,	Så far nu wäl du liufste ort för alla
Giör Hemelon, som på dig börjar lysna,	Så far nu wäl du liufste ort för alla
J fåglar små, som up i luften swinga,	Så far nu wäl du liufste ort för alla
som blir din träl och wördar in i grafwen	Så far nu wäl du liufste ort för alla
som jag i hierttat bär;	Daphne skön, ach! att du kunde skåda
som obeweklig är;	Daphne skön, ach! att du kunde skåda
som jag för min skönste wän	Daphne skön, ach! att du kunde skåda
wid den mackt och wällde som du har	Daphne skön, ach! att du kunde skåda
och wid all den skiönhet som du burit,	Daphne skön, ach! att du kunde skåda
wid den flamm som han i bröstet har,	Daphne skön, ach! att du kunde skåda
och wid all den wördnad som han burit	Daphne skön, ach! att du kunde skåda
med den tro, som jag i hiärttat bär,	Daphne skön, ach! att du kunde skåda
jag är den, som intet nöje har,	Daphne skön, ach! att du kunde skåda
som än mera målner	Daphne skön, ach! att du kunde skåda
tänck på den som ällskar dig,	Daphne skön, ach! att du kunde skåda
som mig har i mörckret satt,	Skingra himmel blid min sorgedimma
som bort tar min glädieskatt.	Skingra himmel blid min sorgedimma
som jag i mitt hiärtta bär,	Skingra himmel blid min sorgedimma
som är	Skingra himmel blid min sorgedimma
du som med din skönhetz brand,	Skingra himmel blid min sorgedimma
ty när som himlen målnar	Min sol:/:/:/: uplys min dag :/:
du giör det som dig ägnar,	Min sol:/:/:/: uplys min dag :/:
Hwem är :/:/:/ som klagar sig? :/:	Ach, kom, ach kom, ach kom, ach kom min herdarin
som talar deße ord.	Ach, kom, ach kom, ach kom, ach kom min herdarin
som qwälljer mig mitt hiertta,	Ach, kom, ach kom, ach kom, ach kom min herdarin
som pinar, som plågar, som bringar mig nöd,	Ach, kom, ach kom, ach kom, ach kom min herdarin
som pinar, som plågar, som bringar mig nöd,	Ach, kom, ach kom, ach kom, ach kom min herdarin
som pinar, som plågar, som bringar mig nöd,	Ach, kom, ach kom, ach kom, ach kom min herdarin
som bringar mig nöd,	Ach, kom, ach kom, ach kom, ach kom min herdarin
den herden, som så qwider,	Ach, kom, ach kom, ach kom, ach kom min herdarin
som allt för min skull lider,	Ach, kom, ach kom, ach kom, ach kom min herdarin
som i ditt hiärtta bor.	Ach, kom, ach kom, ach kom, ach kom min herdarin
Dän trohetz ed, som jag dig engång swurit,	Jag måste nu min wackra Elisandra
den kärleks eld, som jag i hierttat burit,	Jag måste nu min wackra Elisandra
Ung är min blod, som i min� ådrar rinner:	Jag måste nu min wackra Elisandra
den kärlek, som ditt hiertta wid mig binner,	Jag måste nu min wackra Elisandra
att du äj är den endasta som finnes,	Jag måste nu min wackra Elisandra
den hårda lag, som lyckan börjar stiffta	Jag måste nu min wackra Elisandra
mot nöjet mitt, som jag så ällskat har;	Jag måste nu min wackra Elisandra
som har giordt min siäl förnögd.	Aldraskönsta herdarinn
mot dhen som är hierttat wärd.	Aldraskönsta herdarinn
som äj mehr dig gifwa kann,	Aldraskönsta herdarinn
som uthi ditt hiertta bor,	Aldraskönsta herdarinn
för dig, som mig lifwet gier.	Aldraskönsta herdarinn
må bli frälst, giör som du will	Aldraskönsta herdarinn
och som du har hierttat till,	Aldraskönsta herdarinn
som mitt hiertta blifwit ditt.	Aldraskönsta herdarinn
lysa som min kärlek ren,	Aldraskönsta herdarinn
som här i sitt wandringz-lopp	Aldraskönsta herdarinn
som dig alltid menat wäl.	Aldraskönsta herdarinn
Up, up, i herdar all som bor på deße hallar,	Då Chloris engång saknades.Jag mente himlens gunst sku mig beständig blifwa
att hon emot den sed, som förr ej war i minne,	Då Chloris engång saknades.Jag mente himlens gunst sku mig beständig blifwa
och löper gärna dit där som hon tar sitt boo,	Då Chloris engång saknades.Jag mente himlens gunst sku mig beständig blifwa
som wij knute för en tid,	Castalinne öfwergifes med ett ändteligit farwäl. Du skall weta, Castalinne
än som någon tid du warit,	Castalinne öfwergifes med ett ändteligit farwäl. Du skall weta, Castalinne
lika som en klockarkatta,	Castalinne öfwergifes med ett ändteligit farwäl. Du skall weta, Castalinne
som mig wille tryckia ner;	Castalinne öfwergifes med ett ändteligit farwäl. Du skall weta, Castalinne
som jag mot dig warit har,	Castalinne öfwergifes med ett ändteligit farwäl. Du skall weta, Castalinne
som mig förr i bröstet låg,	Castalinne öfwergifes med ett ändteligit farwäl. Du skall weta, Castalinne
som mig qwalde förr min håg	Castalinne öfwergifes med ett ändteligit farwäl. Du skall weta, Castalinne
som skulle jag fattat stor kärlek till dig;	Afsked ifrån Lysette. Lysette, lät blifwa, att tänckia om mig
att du är densamma, som lämnar mig frij.	Afsked ifrån Lysette. Lysette, lät blifwa, att tänckia om mig
åtniuta hwad som du nu syfftar uppå.	Afsked ifrån Lysette. Lysette, lät blifwa, att tänckia om mig
till mången, som mot dig ej redelig är,	Afsked ifrån Lysette. Lysette, lät blifwa, att tänckia om mig
som trogit dig ällskar, älsk honom iginn.	Afsked ifrån Lysette. Lysette, lät blifwa, att tänckia om mig
Jag kan ej dig älska som älskar så mång,	Afsked ifrån Lysette. Lysette, lät blifwa, att tänckia om mig
som älskar upricktigt	Att Charitilla i tanckarne fått
Den som all älskog ur sinnet will slå,	Att Charitilla i tanckarne fått
dig att så älska, som giör mig förnögd;	Att Charitilla i tanckarne fått
den som till dig bär	Att Charitilla i tanckarne fått
den som dig högst skattar,	Skönste Belinde min såtaste siäl
som will sig påbörda	Skönste Belinde min såtaste siäl
Se doch hwad nöje, som där kommer af.	Skönste Belinde min såtaste siäl
att som Philander fått bringa dertill,	Skönste Belinde min såtaste siäl
att han skull giöra hwad häldst, som hon will	Skönste Belinde min såtaste siäl
som han allena	Skönste Belinde min såtaste siäl
som giör honom nögd,	Skönste Belinde min såtaste siäl
enär som månen med sitt skeen,	O! aldraskönste dygdgudinne
som dem doch älskat mergelund, (på många sätt)	O! aldraskönste dygdgudinne
som med mitt nöje hinna dijt,	O! aldraskönste dygdgudinne
dig Rosimunda, som sig bör,	O! aldraskönste dygdgudinne
som dig skall swika ingalunda,	O! aldraskönste dygdgudinne
Säll är dän, som blifwer wärdig,	Tänk på mig min lilla flicka
som din såckersöta mun;	Tänk på mig min lilla flicka
Blif fördänskull, som jag beder,	Tänk på mig min lilla flicka
som jag daglig för tig drar	Tänk på mig min lilla flicka