| |
|
OBLIDAN...........1
|
| att lyckan dag från dag sig will oblidan te. | Då Chloris engång saknades.Jag mente himlens gunst sku mig beständig blifwa |
| |
|
OBLIDT............1
|
| uthan gier mig oblidt nej, | Aldraskönsta herdarinn |
| |
|
OCH...............227
|
| Amaryllis och Belinde, | Morgonrådnad du som lyser |
| och dig gjöra så mißnögd? | Philomena såta lilla, hwar är nu tin förra frögd |
| stundom af och stundom till: | Philomena såta lilla, hwar är nu tin förra frögd |
| och fogler sig i lufften swinga, | Stäm sorgse in du sånggudinna |
| och låta mig få lefwa skild | Hur länge skall jag fåfängt wörda |
| och af alt hjärta menar wäl? | Hur länge skall jag fåfängt wörda |
| och at mig mullen måtte hysa, | Hur länge skall jag fåfängt wörda |
| du kan förminska min qwida och klaga, | Daphne min jordiske fägnad och lust |
| och lät din herde få winna sin lägring, | Daphne min jordiske fägnad och lust |
| och er mit hjärta till lydnad har brackt. | Skjönste Lysette, en önskelig stund |
| uppå sin gyllen wagn. Ja, mellan sud och nord | En gång har solen klar, sin årban fyllest farit |
| och njuta dän förmånn, som trogen wänskap gjer, | En gång har solen klar, sin årban fyllest farit |
| som wittre konster mång�, och alle wackre slögder | En gång har solen klar, sin årban fyllest farit |
| I dänna lille bok, förgjät och äj er träl, | En gång har solen klar, sin årban fyllest farit |
| tänd� uthi er själ och hjärta | Castalinn, min wackra syster. Slute dickt till dänne bokens ägarinna dän wackra Castalinne, stäld af en herde i Norden. |
| och all min lust förkolnar. | Ach allerljufste sommartid. Dänne wisa gjorde jag midsommersnatten, Anno 1690 |
| och at hon då mått� höra få, | Ach allerljufste sommartid. Dänne wisa gjorde jag midsommersnatten, Anno 1690 |
| i suck och qwal, | Ach allerljufste sommartid. Dänne wisa gjorde jag midsommersnatten, Anno 1690 |
| Aldraskjönste ros och lilja | Aldraskjönste ros och lilja |
| och i swarta mullen bringa; | Aldraskjönste ros och lilja |
| och din hårdhet utan tal, | Aldraskjönste ros och lilja |
| och mig gjör en större sårg. | Aldraskjönste ros och lilja |
| Luteklang och fåglastämma | Aldraskjönste ros och lilja |
| Jag will mot himlens mackt äj föra strid och örlig, | Jag älskar ällskanswärdt så länge jag är rörlig |
| din dygd och skjönhets prackt dät nu allena gjör. | Jag älskar ällskanswärdt så länge jag är rörlig |
| och ängslig i min sorg har jag en enslig wåning. | Jag älskar ällskanswärdt så länge jag är rörlig |
| in i min själeborg, och se dät store qwal, | Jag älskar ällskanswärdt så länge jag är rörlig |
| och mig utföra ur dän dunkla ängslans dal | Jag älskar ällskanswärdt så länge jag är rörlig |
| hjortar och hinder� kjäck, | I lufftens fåglar snäll |
| Du Friggas tokar och yncklige träl, | Storan en toker |
| frijer och ledig från kärlekens snara! | Storan en toker |
| som wor du waner wid qwida och ängsel: | Storan en toker |
| Den sig påbördar sielf ångest och fahra, | Storan en toker |
| och kom ihåg, | Storan en toker |
| och sorgse sinne. | I ögon twå |
| och ewigt wördar | I ögon twå |
| och så föllja ditt begiär, | Tee dig äj så wred, min Elisandra |
| mot mig allt för hård och twär. | Tee dig äj så wred, min Elisandra |
| och mig bringar suck och klag. | Tee dig äj så wred, min Elisandra |
| och mig bringar suck och klag. | Tee dig äj så wred, min Elisandra |
| och jämmer med en fart | Ach, skönste herdarinn |
| och plågar ynckelig | Ach, skönste herdarinn |
| att all min suck och klag, | Ach, skönste herdarinn |
| och se en liuflig dag! | Ach, skönste herdarinn |
| och i mitt hiärtta bor, | Ach, skönste herdarinn |
| det ällskar du och jag. | Sex dagar i hwar wicka |
| Sitt äj och illa lipa, | Sex dagar i hwar wicka |
| och tänck på flickan din, | Sex dagar i hwar wicka |
| och önskar att jag låge | Sex dagar i hwar wicka |
| och qwällja mig med sorgen | Sex dagar i hwar wicka |
| äj kyß och famtag spara, | Sex dagar i hwar wicka |
| A! mer än säll och önsklig är den timma, | Wid Wäners strand har himlen sielf plantera |
| och wisar, hur� hon hyser i sin barm | Wid Wäners strand har himlen sielf plantera |
| och denna lund med frögd ock lust bekröna, | Wid Wäners strand har himlen sielf plantera |
| och wis hur du dem ällskar mer än andra | Wid Wäners strand har himlen sielf plantera |
| och från ehr gå. | Wid Wäners strand har himlen sielf plantera |
| och i liufwa kedior bunnen, | Ach min liufwa herderinna |
| lät mig äj med sorg och smärtta | Ach min liufwa herderinna |
| ty tu äst min sol och stiärna, | Ach min liufwa herderinna |
| och mång tusend resor säll, | Ach min liufwa herderinna |
| uthi band och bojor bunnit, | Allerskönsta Elisandra |
| och mitt trogna hjärtta wunnit; | Allerskönsta Elisandra |
| från den första dag och stund, | Allerskönsta Elisandra |
| i wår nordske dal och lund: | Allerskönsta Elisandra |
| och upoffrat (?) mig din siäl: | Allerskönsta Elisandra |
| och upricktigt menat wäl | Allerskönsta Elisandra |
| mig din trogna wän och träl, | Allerskönsta Elisandra |
| att min sorgse hug och siäl | Allerskönsta Elisandra |
| och skåda an mitt stora hiärttetwång, | Statt up du morgonrodnad klara |
| och genom himlens stränga hårdhetz lag, | Statt up du morgonrodnad klara |
| som lif och kändslo tiga, | Statt up du morgonrodnad klara |
| från all min lust, min frögd och fägnad stor, | Statt up du morgonrodnad klara |
| som med sin dygd och stora skiönhetz pracht, | Statt up du morgonrodnad klara |
| och därmed i min siäl en eld uptändt, | Statt up du morgonrodnad klara |
| och ökar i mitt sinn den plåga, | Statt up du morgonrodnad klara |
| och äj förgår, | Statt up du morgonrodnad klara |
| min frögd och sällhet lämbna. | Statt up du morgonrodnad klara |
| och yttrat mig till liufligt löje; | Statt up du morgonrodnad klara |
| och till din fötter hastat. | Statt up du morgonrodnad klara |
| och walde uth dhe skuggerika träd, | Statt up du morgonrodnad klara |
| och wist, hur jag all Nymphers ährecron | Statt up du morgonrodnad klara |
| och högre än de liusen, | Statt up du morgonrodnad klara |
| blir lagd, och när min trötte wandringzstaf | Statt up du morgonrodnad klara |
| och läs den skrifft: | Statt up du morgonrodnad klara |
| Här stanna nu min hand och tunga, | Statt up du morgonrodnad klara |
| ty suck och ängslan qwäfjer fast mitt mod. | Statt up du morgonrodnad klara |
| dy sluter jag härmed mitt tal och sång, | Statt up du morgonrodnad klara |
| och ber, du täcks påminna dig en gång, | Statt up du morgonrodnad klara |
| jag har kär, och menar ewigt wäl. | O Änglabilld |
| och har ingen lisa: | O Änglabilld |
| som du bär och i ditt skiöte tillrar, | O Änglabilld |
| de saphirer ren och klar | O Änglabilld |
| Händren din, och svanehwita lemmar, | O Änglabilld |
| som jag dig och trogit ällska will, | O Änglabilld |
| prisa och lofsiunga, | O Änglabilld |
| att och stadigt tiäna må | O Änglabilld |
| och att jag må bli förnögd | O Änglabilld |
| och måst gå från ditt umgänge skilld, | O Änglabilld |
| Mörcker och kölld är stor | Himmelen synes blid |
| uthaf köld, frost och snö | Himmelen synes blid |
| Suckar, sorg, klag� och pust | Himmelen synes blid |
| plär af wår frögd och lust | Himmelen synes blid |
| som qwällja siäl och sinn, | Himmelen synes blid |
| att jag med sorg och we | Himmelen synes blid |
| och för dig stundelig qwida? | Himmelen synes blid |
| och i sitt hiärtta inskrifwit, | Himmelen synes blid |
| lefwer och oförnögd | Himmelen synes blid |
| utan all lust och frögd, | Himmelen synes blid |
| att trängia och stängia mitt hiärtta i band | Är det ditt behag |
| mig fängsla och ängsla på wattn ock land, | Är det ditt behag |
| I stängsell och trängsell mitt är satt, | Är det ditt behag |
| som löje och nöje hos Phillis mig gier, | Är det ditt behag |
| jag längtar och trängtar allt stundelig mer, | Är det ditt behag |
| att winna och finna hos Phillis min ro, | Är det ditt behag |
| det niuta och sluta min dagar och åhr, | Är det ditt behag |
| det niuta och sluta min dagar och åhr, | Är det ditt behag |
| i minnen och sinne haf ewigt din träl, | Är det ditt behag |
| som lider och bider att niuta din gunst, | Är det ditt behag |
| Lät jämmer, som klämmer mitt och siäl, | Är det ditt behag |
| och oändligt håller kiär | Skiönst Melette är det rätt |
| fiärr och när. | Skiönst Melette är det rätt |
| kan mig gie och ända lifwet | Skiönst Melette är det rätt |
| han till sorg och ängslan bögder | Skiönst Melette är det rätt |
| lät mig och få blifwa din, | Skiönst Melette är det rätt |
| hur jag dig ällskat och wördat för alla, | Skönste Melette är dät dit behag |
| skulle mig fängsla och bringa oro. | Skönste Melette är dät dit behag |
| ifrån sin ro, sin frögd och fägnad stor, | Så måste nu Philander wandra |
| och när han tänker på de andra, | Så måste nu Philander wandra |
| och i dess tiänst sin dagar sluta! | Så måste nu Philander wandra |
| och lyckan från mig wänder. | Så måste nu Philander wandra |
| som giör mig till ehr trogna wän och träl, | Så måste nu Philander wandra |
| och så mitt qwal fördrifwa. | Så måste nu Philander wandra |
| från Hemelon, och måste wisa lydnad | Så far nu wäl du liufste ort för alla |
| Och Æols mackt på edra grenar rusar, | Så far nu wäl du liufste ort för alla |
| Wår Nordens sol, wår enda lust och frögd, | Så far nu wäl du liufste ort för alla |
| wid siö och ström. | Så far nu wäl du liufste ort för alla |
| som blir din träl och wördar in i grafwen | Så far nu wäl du liufste ort för alla |
| och med obewekligt sinn | Daphne skön, ach! att du kunde skåda |
| wid den mackt och wällde som du har | Daphne skön, ach! att du kunde skåda |
| och wid all den skiönhet som du burit, | Daphne skön, ach! att du kunde skåda |
| att du städz och utan tal | Daphne skön, ach! att du kunde skåda |
| och wid all den wördnad som han burit | Daphne skön, ach! att du kunde skåda |
| till din dygd och skönhet alle dar, | Daphne skön, ach! att du kunde skåda |
| och dig fram för andra all | Daphne skön, ach! att du kunde skåda |
| wara hulld och trogen. | Daphne skön, ach! att du kunde skåda |
| i din mackt står all deß lust och frögd, | Daphne skön, ach! att du kunde skåda |
| och förökar all min klag, | Daphne skön, ach! att du kunde skåda |
| och all frögd till dig hitsändas nid; | Daphne skön, ach! att du kunde skåda |
| och är din hel worden, | Daphne skön, ach! att du kunde skåda |
| och mig | Skingra himmel blid min sorgedimma |
| och med ynnest se mig ann. | Skingra himmel blid min sorgedimma |
| jag will ällska hwar och en. | Skingra himmel blid min sorgedimma |
| och äj förmår mer tala: | Min sol:/:/:/: uplys min dag :/: |
| Mig tyckes olyckan och bringar stort men, | Min sol:/:/:/: uplys min dag :/: |
| och bringar stort men, | Min sol:/:/:/: uplys min dag :/: |
| Upfriska mitt hiärtta och giör mig förnögd, | Min sol:/:/:/: uplys min dag :/: |
| och giör mig förnögd, | Min sol:/:/:/: uplys min dag :/: |
| och qwälljas i mitt sinn. | Min sol:/:/:/: uplys min dag :/: |
| Ach kom Elisandra och ällska iginn, | Ach, kom, ach kom, ach kom, ach kom min herdarin |
| och ällska iginn | Ach, kom, ach kom, ach kom, ach kom min herdarin |
| din trogna träl och wänn. | Ach, kom, ach kom, ach kom, ach kom min herdarin |
| ja nöd och yncklig död. | Ach, kom, ach kom, ach kom, ach kom min herdarin |
| och ällska till deß jag blir gömder i mull, | Ach, kom, ach kom, ach kom, ach kom min herdarin |
| och ewigt din förblifwa, | Ach, kom, ach kom, ach kom, ach kom min herdarin |
| och ändar sidst mitt lopp. | Ach, kom, ach kom, ach kom, ach kom min herdarin |
| och prisa de dygder, samt fromheten stor, | Ach, kom, ach kom, ach kom, ach kom min herdarin |
| och Elisandra wunnit, | Ach, kom, ach kom, ach kom, ach kom min herdarin |
| med frögd och stor hugnad till wänast herdinn | Ach, kom, ach kom, ach kom, ach kom min herdarin |
| min hug och sinn mot dig så snart förendra; | Jag måste nu min wackra Elisandra |
| och alldrig mer mig därutaf | Jag måste nu min wackra Elisandra |
| min hog och sinn ifrån all gläde skillja, | Jag måste nu min wackra Elisandra |
| och twinga mig, att annat wid mig sluta, | Jag måste nu min wackra Elisandra |
| Upp öde, upp, och hielp mig att omskiffta | Jag måste nu min wackra Elisandra |
| för min enda lust och frögd, | Aldraskönsta herdarinn |
| än sitt hiertta och sitt lif, | Aldraskönsta herdarinn |
| och ett liufligt tidfördrif, | Aldraskönsta herdarinn |
| Trohet uti lust och nöd, | Aldraskönsta herdarinn |
| och kan äj mot himlens slut | Aldraskönsta herdarinn |
| och jag störtas i eländ, | Aldraskönsta herdarinn |
| till din dygd och fromhet stor, | Aldraskönsta herdarinn |
| och med wördnad faller ner, | Aldraskönsta herdarinn |
| och som du har hierttat till, | Aldraskönsta herdarinn |
| och blir i min siäl förnögd, | Aldraskönsta herdarinn |
| och blir din till deß jag går | Aldraskönsta herdarinn |
| Med hug och åtrå min, förweten jag då war, | Då Chloris engång saknades.Jag mente himlens gunst sku mig beständig blifwa |
| och seen det olycksfall hur sorgebölljan swallar | Då Chloris engång saknades.Jag mente himlens gunst sku mig beständig blifwa |
| och tiden är ej kort tills hon lär komm� igen. | Då Chloris engång saknades.Jag mente himlens gunst sku mig beständig blifwa |
| och löper gärna dit där som hon tar sitt boo, | Då Chloris engång saknades.Jag mente himlens gunst sku mig beständig blifwa |
| war städ blid i tanckar och sinn; | Charitillas gunst sökes. Ach, min siäl, mig qwällier dät ena |
| och in i döden will hata mig, | Charitillas gunst sökes. Ach, min siäl, mig qwällier dät ena |
| Skog och marck de weta omtala, | Charitillas gunst sökes. Ach, min siäl, mig qwällier dät ena |
| lid och lund mig kämpewist hugswala, | Charitillas gunst sökes. Ach, min siäl, mig qwällier dät ena |
| bergen och dalarne sammalund, weta, | Charitillas gunst sökes. Ach, min siäl, mig qwällier dät ena |
| måste jag effter min roo och rast. | Charitillas gunst sökes. Ach, min siäl, mig qwällier dät ena |
| ur mitt hiertta, hug och sinn, | Castalinne öfwergifes med ett ändteligit farwäl. Du skall weta, Castalinne |
| och det bandet sönderrifwit, | Castalinne öfwergifes med ett ändteligit farwäl. Du skall weta, Castalinne |
| du har jemmer, qwal och qwid. | Castalinne öfwergifes med ett ändteligit farwäl. Du skall weta, Castalinne |
| och med flättia har du farit, | Castalinne öfwergifes med ett ändteligit farwäl. Du skall weta, Castalinne |
| Och derföre giör mig ånger | Castalinne öfwergifes med ett ändteligit farwäl. Du skall weta, Castalinne |
| uti hiertta, hug och siäl, | Castalinne öfwergifes med ett ändteligit farwäl. Du skall weta, Castalinne |
| och bland alla större och smärre | Castalinne öfwergifes med ett ändteligit farwäl. Du skall weta, Castalinne |
| och bland alla större och smärre | Castalinne öfwergifes med ett ändteligit farwäl. Du skall weta, Castalinne |
| och när du så redlig finner | Castalinne öfwergifes med ett ändteligit farwäl. Du skall weta, Castalinne |
| jag aldrig det tänckte och aldrig det skeer; | Afsked ifrån Lysette. Lysette, lät blifwa, att tänckia om mig |
| Lysette war stilla, och tänck ej så mer. | Afsked ifrån Lysette. Lysette, lät blifwa, att tänckia om mig |
| min frihet jag älskar och gärna kan sij, | Afsked ifrån Lysette. Lysette, lät blifwa, att tänckia om mig |
| och will du mig lyda, så wälj dig en wän, | Afsked ifrån Lysette. Lysette, lät blifwa, att tänckia om mig |
| ty jag då mig satte i band och i twång; | Afsked ifrån Lysette. Lysette, lät blifwa, att tänckia om mig |
| fast heller jag dricker godt öl och godt win, | Afsked ifrån Lysette. Lysette, lät blifwa, att tänckia om mig |
| och älska en wän, | Att Charitilla i tanckarne fått |
| och giör så igien; | Att Charitilla i tanckarne fått |
| wid {bord} och i sänge; | Att Charitilla i tanckarne fått |
| Härmed jag slutar, och till ett farwäl | Att Charitilla i tanckarne fått |
| och liufligt bemöta | Att Charitilla i tanckarne fått |
| och unnar allt godt, | Skönste Belinde min såtaste siäl |
| dit sinne och wandrar | Skönste Belinde min såtaste siäl |
| för himlens wrede och onåde frij, | Skönste Belinde min såtaste siäl |
| och det förenar alt framgent med mitt, | Skönste Belinde min såtaste siäl |
| dig älska och wörda | Skönste Belinde min såtaste siäl |
| du dygdestierna skiön och klar, | O! aldraskönste dygdgudinne |
| och så min siäl intill dig dragit | O! aldraskönste dygdgudinne |
| och Do(r)is för dig wördnad bär. | O! aldraskönste dygdgudinne |
| mot dine kinners miölck och blod | O! aldraskönste dygdgudinne |
| och hielper mig med allo flijt, | O! aldraskönste dygdgudinne |
| all skönhet, dygd och fägrings prackt. | O! aldraskönste dygdgudinne |
| och låt mig utan något hinder, | O! aldraskönste dygdgudinne |
| och med ödmiukast wördnad ber, | O! aldraskönste dygdgudinne |
